Att samtala - sista delen.

Slutet på en era
- Kommer du ihåg när det var dags för mig att resa iväg, en av de sista dagarna innan jag reste.
- Självklart gör jag det, det var slutet på en era
- Ja det gjorde så ont kommer jag ihåg när du sa det, men så var det ju. Först då insåg jag vad det var jag skulle förlora nu när jag åkte.
- Mmm
- Men så satte vi oss i min mammas bil och satte på Postal Service ”such great hights” på repeat.
- Ja just det, vi körde på högst volymen, och det blev imma på rutorna.
- Mmm det sammanfattade allt så bra, jag minns att jag tänkte att den här låten är så obeskrivligt fantastiskt bra. Hela jag fylldes av låten, och stunden.
- Ja det blev verkligen ett avslut, så konstigt ändå.
- Vadå?
- Ja alltså det blev ju inte ett avslut i vår vänskap, det visste vi ju att det inte skulle bli och ändå var det slutet på en era.
- Ja det var slutet på så många sätt. Slutet på naiviteten också, eller i alla fall för mig. Livet blev så mycket svårare efter det, eller så ställt på sin spets i alla fall.
- Ja jag håller med, jag började jobba och livet blev så strukturerat av ett arbetsschema. Alla helger var helt plötsligt inte självklart vigda till att umgås utan flera av dem gick ut på att arbeta.
- Och samtidigt hade vi blivit för gamla på något sätt för våra uteställen. Eller i alla fall vårt sätt att gå ut, med förfesterna i din lägenhet. Bob hund på högsta volym precis innan vi gick ut så att vi var pumpade av indie till max. Alla klädombyten, förväntningarna… Det var borta på något sätt. Eller skulle snart försvinna nu när eran var på väg förbi.
- Det var en fin stund i bilen, man måste ta till vara på avfirandet av eror även om det gör ont. Det blir sådana smärtsamt fina minnen av det.

Så går solen sin bana över himlen, brasan brinner än, de båda vännerna är nybadade, mätta på både mat och socker, otörstiga och tillfreds. Tältet står och väntar på att de ska lägga sig men de är inte riktigt redo att avsluta dagen än. Månen och stjärnorna går upp på himlen och vännerna lägger sig på en sten för att om möjligt kunna ta in detta oändliga universum. Det faller en stjärna, en av de två som ligger på stenen ser den när den faller, den andre av dem blundar tyvärr just i ögonblicket stjärnan faller och dör ut. Ingen av dem har någonsin tidigare sett ett stjärnfall. Helt plötsligt faller en stjärna till, nu lyckas båda se den, sedan faller en till och en till. Det faller stjärnor överallt och för ett tag tror de att de befinner sig i undergångens epicentrum, i domedagen, i ragnarök. Det är som att det enda som finns kvar på jorden är just den gnutta land som de för stunden tagit i anspråk. Just dem är ensamma kvar på jorden, med sitt tält och sin bil. Är epicentrum av undergången helt lugn? Det faller ännu mera stjärnor och fastän tanken på jordens undergång är banal och endast påhitt, känns den mer och mer sann för varje stjärna som faller. Långt senare, år senare, får en av dem höra att vad de upplevt är ett stjärnregn och att det inträffar någon gång ibland. Men detta vet ingen av dem något om nu när de ligger på stenhällen och skådar upp mot himlen, vad de kan konstatera är att om detta är undergången så är undergången något vansinnigt vacker.
Slut