Slutet på en era
- Kommer du ihåg när det var dags för mig att resa iväg, en av de sista dagarna innan jag reste.
- Självklart gör jag det, det var slutet på en era
- Ja det gjorde så ont kommer jag ihåg när du sa det, men så var det ju. Först då insåg jag vad det var jag skulle förlora nu när jag åkte.
- Mmm
- Men så satte vi oss i min mammas bil och satte på Postal Service ”such great hights” på repeat.
- Ja just det, vi körde på högst volymen, och det blev imma på rutorna.
- Mmm det sammanfattade allt så bra, jag minns att jag tänkte att den här låten är så obeskrivligt fantastiskt bra. Hela jag fylldes av låten, och stunden.
- Ja det blev verkligen ett avslut, så konstigt ändå.
- Vadå?
- Ja alltså det blev ju inte ett avslut i vår vänskap, det visste vi ju att det inte skulle bli och ändå var det slutet på en era.
- Ja det var slutet på så många sätt. Slutet på naiviteten också, eller i alla fall för mig. Livet blev så mycket svårare efter det, eller så ställt på sin spets i alla fall.
- Ja jag håller med, jag började jobba och livet blev så strukturerat av ett arbetsschema. Alla helger var helt plötsligt inte självklart vigda till att umgås utan flera av dem gick ut på att arbeta.
- Och samtidigt hade vi blivit för gamla på något sätt för våra uteställen. Eller i alla fall vårt sätt att gå ut, med förfesterna i din lägenhet. Bob hund på högsta volym precis innan vi gick ut så att vi var pumpade av indie till max. Alla klädombyten, förväntningarna… Det var borta på något sätt. Eller skulle snart försvinna nu när eran var på väg förbi.
- Det var en fin stund i bilen, man måste ta till vara på avfirandet av eror även om det gör ont. Det blir sådana smärtsamt fina minnen av det.
Så går solen sin bana över himlen, brasan brinner än, de båda vännerna är nybadade, mätta på både mat och socker, otörstiga och tillfreds. Tältet står och väntar på att de ska lägga sig men de är inte riktigt redo att avsluta dagen än. Månen och stjärnorna går upp på himlen och vännerna lägger sig på en sten för att om möjligt kunna ta in detta oändliga universum. Det faller en stjärna, en av de två som ligger på stenen ser den när den faller, den andre av dem blundar tyvärr just i ögonblicket stjärnan faller och dör ut. Ingen av dem har någonsin tidigare sett ett stjärnfall. Helt plötsligt faller en stjärna till, nu lyckas båda se den, sedan faller en till och en till. Det faller stjärnor överallt och för ett tag tror de att de befinner sig i undergångens epicentrum, i domedagen, i ragnarök. Det är som att det enda som finns kvar på jorden är just den gnutta land som de för stunden tagit i anspråk. Just dem är ensamma kvar på jorden, med sitt tält och sin bil. Är epicentrum av undergången helt lugn? Det faller ännu mera stjärnor och fastän tanken på jordens undergång är banal och endast påhitt, känns den mer och mer sann för varje stjärna som faller. Långt senare, år senare, får en av dem höra att vad de upplevt är ett stjärnregn och att det inträffar någon gång ibland. Men detta vet ingen av dem något om nu när de ligger på stenhällen och skådar upp mot himlen, vad de kan konstatera är att om detta är undergången så är undergången något vansinnigt vacker.
Slut
Monday, January 3, 2011
Tuesday, December 28, 2010
Att samtala - del 7
Kan en kvinna vara drömmare?
- Det finns en låt, det är med The Perishers, vad heter den nu igen… ska kolla jag har den ju på mobilen vad dum jag är. Här är den, Sway heter den, jag ska spela upp refrängen för det är den jag har hängt upp mig på. Lyssna nu här, nu kommer den:
“I don’t want to hurt you, I don’t want to make you sway, like I know I’ve done before I will not do it anymore. I’ve always been a dreamer, I had my head among the clouds, but now that I’m coming down, won’t you be my solid ground.”
- Jag har alltid varit en drömmare men nu när jag är på väg ner hoppas jag att du är min stabila mark att stå på.
- Vad har du tänkt på med den textraden, den låter fin på något sätt.
- Ja jag håller med, det gör den. Att vara drömmare är ett vanligt uttryck, men texten fick mig att fundera på om en kvinna får vara en drömmare? Jag har aldrig hört det nämnas och när man pratar om en drömmare så är det alltid, rätta mig om jag har fel, en man som man pratar om. Jag hade inte vågat vara en drömmare på det sättet, eller ja jag kanske var det på mellanstadiet men livet har tvingat mig att skärpa mig om det ska bli något av mig. Ibland kan jag känna det som att killar har större frihet att få lov att vara drömmare, att det finns fler att ta emot dem när de faller. På något konstigt mirakulöst sätt står där alltid en tjej och tar emot killen i sina armar när han störtar ner mot marken. Men i själva verket har hon gått bredvid honom hela tiden, bara hoppats att han ska se henne, höra på henne, ge henne lite eget utrymme att få flyga iväg och inte bara ständigt själv vara där uppe i det blå, ostörd av vad som händer på marken. Jag kan bara bli så… så jag vet inte… besviken, förbannad för jag har aldrig vågat lita på att en kille skulle finnas där för mig, alltså en pojkvän. Men jag har alltid varit beredd på att ställa upp, har känt att det är det man är till för som flickvän som partner. Jag vill ju vara där för den jag är kär i, älskar. Men han ska kunna vara där för mig också och inte bara se mig som en hysteriskt jobbig tjej som har PMS eller är deprimerad.
- Jag har verkligen varit där för en kille, särskilt en, och ibland kan jag bli så förbannad på mig själv att jag så självklart var där för honom. Han skulle aldrig varit där för mig, och det konstiga var att jag visste det redan då och ändå var det så självklart för mig att finnas där. Fast jag vet inte, är världen verkligen så svart/vit så enkel? Våra vänner, alltså våra manliga vänner de är ju där för sina flickvänner, jag menar verkligen, kanske till och med lite mer än vad jag tycker är normalt.
- Ja du har rätt, jag håller med dig visst är det så. Men hos mig förblir ändå grundtanken att det är mannen som drömmer och kvinnan som står bredvid och väntar på att ta emot honom när han faller. Det kanske bara är jag som hittat fel, men jag har verkligen aldrig vågat falla/störta ner på en kille, på vänner visst, men aldrig på en kille.
- Nä trots att jag inte tycker att det kategoriskt är som du säger så har inte jag heller haft någon jag kan falla på.
- Det är så konstigt tycker jag, jag tycker om när någon vågar vara helt sårbar inför mig, varför får inte jag vara det tillbaka?
- Hmm….
- Mmm
- Nä myggspray kommer kanske väl till pass nu, det börjar samlas ser jag.
- Ja du har rätt, bra att du sa något. Vi kanske ska gå och leta grenar, hade suttit bra med en fin brasa nu.
- Fasen vi är så ofantligt bra du och jag. Hon ler
- Ja det finns inte många som oss.
Hybrisen är på topp när de går ut i snårskogen som ligger en liten bit bort och hittar torkade grenar till brasan. Det är viktigt att de redan ligger på marken och är döda. Den ena kämpar för naturen, gör det lilla en ensam människa klarar för att naturen ska hålla så länge som möjligt. Hon vurmar för naturen och kan inte tänka sig ett liv långt borta från skogen. Den andra inser ansvaret vi alla har inför naturen men är samtidigt tillräckligt cynisk för att inte orka ta allt för mycket hänsyn. Hänsynen hon känner blir istället riktad mot hennes vän och hon är därför noga med att endast ta fallna torkade grenar tillbaka till eldstaden. De bygger upp en pyramid av grenarna, lägger in lite toalettpapper längst in och tänder på. Brasan tar fort fyr, ute i skogen har båda hittat en bra grillpinne som de nu sitter och trär marshmallows på.
Fortsättning följer
- Det finns en låt, det är med The Perishers, vad heter den nu igen… ska kolla jag har den ju på mobilen vad dum jag är. Här är den, Sway heter den, jag ska spela upp refrängen för det är den jag har hängt upp mig på. Lyssna nu här, nu kommer den:
“I don’t want to hurt you, I don’t want to make you sway, like I know I’ve done before I will not do it anymore. I’ve always been a dreamer, I had my head among the clouds, but now that I’m coming down, won’t you be my solid ground.”
- Jag har alltid varit en drömmare men nu när jag är på väg ner hoppas jag att du är min stabila mark att stå på.
- Vad har du tänkt på med den textraden, den låter fin på något sätt.
- Ja jag håller med, det gör den. Att vara drömmare är ett vanligt uttryck, men texten fick mig att fundera på om en kvinna får vara en drömmare? Jag har aldrig hört det nämnas och när man pratar om en drömmare så är det alltid, rätta mig om jag har fel, en man som man pratar om. Jag hade inte vågat vara en drömmare på det sättet, eller ja jag kanske var det på mellanstadiet men livet har tvingat mig att skärpa mig om det ska bli något av mig. Ibland kan jag känna det som att killar har större frihet att få lov att vara drömmare, att det finns fler att ta emot dem när de faller. På något konstigt mirakulöst sätt står där alltid en tjej och tar emot killen i sina armar när han störtar ner mot marken. Men i själva verket har hon gått bredvid honom hela tiden, bara hoppats att han ska se henne, höra på henne, ge henne lite eget utrymme att få flyga iväg och inte bara ständigt själv vara där uppe i det blå, ostörd av vad som händer på marken. Jag kan bara bli så… så jag vet inte… besviken, förbannad för jag har aldrig vågat lita på att en kille skulle finnas där för mig, alltså en pojkvän. Men jag har alltid varit beredd på att ställa upp, har känt att det är det man är till för som flickvän som partner. Jag vill ju vara där för den jag är kär i, älskar. Men han ska kunna vara där för mig också och inte bara se mig som en hysteriskt jobbig tjej som har PMS eller är deprimerad.
- Jag har verkligen varit där för en kille, särskilt en, och ibland kan jag bli så förbannad på mig själv att jag så självklart var där för honom. Han skulle aldrig varit där för mig, och det konstiga var att jag visste det redan då och ändå var det så självklart för mig att finnas där. Fast jag vet inte, är världen verkligen så svart/vit så enkel? Våra vänner, alltså våra manliga vänner de är ju där för sina flickvänner, jag menar verkligen, kanske till och med lite mer än vad jag tycker är normalt.
- Ja du har rätt, jag håller med dig visst är det så. Men hos mig förblir ändå grundtanken att det är mannen som drömmer och kvinnan som står bredvid och väntar på att ta emot honom när han faller. Det kanske bara är jag som hittat fel, men jag har verkligen aldrig vågat falla/störta ner på en kille, på vänner visst, men aldrig på en kille.
- Nä trots att jag inte tycker att det kategoriskt är som du säger så har inte jag heller haft någon jag kan falla på.
- Det är så konstigt tycker jag, jag tycker om när någon vågar vara helt sårbar inför mig, varför får inte jag vara det tillbaka?
- Hmm….
- Mmm
- Nä myggspray kommer kanske väl till pass nu, det börjar samlas ser jag.
- Ja du har rätt, bra att du sa något. Vi kanske ska gå och leta grenar, hade suttit bra med en fin brasa nu.
- Fasen vi är så ofantligt bra du och jag. Hon ler
- Ja det finns inte många som oss.
Hybrisen är på topp när de går ut i snårskogen som ligger en liten bit bort och hittar torkade grenar till brasan. Det är viktigt att de redan ligger på marken och är döda. Den ena kämpar för naturen, gör det lilla en ensam människa klarar för att naturen ska hålla så länge som möjligt. Hon vurmar för naturen och kan inte tänka sig ett liv långt borta från skogen. Den andra inser ansvaret vi alla har inför naturen men är samtidigt tillräckligt cynisk för att inte orka ta allt för mycket hänsyn. Hänsynen hon känner blir istället riktad mot hennes vän och hon är därför noga med att endast ta fallna torkade grenar tillbaka till eldstaden. De bygger upp en pyramid av grenarna, lägger in lite toalettpapper längst in och tänder på. Brasan tar fort fyr, ute i skogen har båda hittat en bra grillpinne som de nu sitter och trär marshmallows på.
Fortsättning följer
Tuesday, December 21, 2010
Att samtala - del 6
Filmens romantik
- Vet du ibland känner jag mig rädd för mig själv
- På vilket sätt?
- Jo men jag kan se en film, leva mig in i den så mycket att jag, när filmen är slut, inser att mitt eget liv är skit. Att mitt liv borde vara som i filmen. Detta gör jag utan minsta reflektion över att filmen faktiskt inte är verklighet, att skådespelarna som var så förälskade i varandra på duken går hem till andra pojk-/flickvänner eller kanske sätter på varandra och sedan får en och annan könssjukdom. Vad jag menar är att det känns helt galet att försöka uppnå det liv som visas i en film när inte ens skådespelarna i filmen lever dessa liv egentligen.
- Hmm ja, jag vet ändå vad du menar, det blir så självklart i en film och känslorna som finns där känns inte så långt borta från en själv, eller ja ibland i alla fall…
- …hehe ja nu snackar jag ju inte om de mest banala av filmer.
- Nej nej jag förstår det, jag kan din filmsmak vet du… (Hon ler ett flyktigt hybrisleende när hon tänker på all film de förkastar och hur härligt pretentiösa de känner sig när de får se en film som verkligen berör) …men i alla fall ibland kan jag bli så förbannad över att livet är… eller människorna är så… eller ja vi kan väl vara ärliga det är kärlek på film som vi pratar om egentligen, va?
- Mmm jo vänskap fungerar alltid bättre i verkliga livet tycker jag, eller ja det är inte så mycket drama som på film.
- Nej precis, men kärlek det kompliceras så fort det hamnar i det verkliga livet.
- Ja precis, ibland blir jag så förvånad över killar, tittar inte dem över huvudtaget på film? Eller ja, det vet jag ju att de gör, men jag fattar inte att de inte försöker lära sig något av de filmerna de ser. Titt som tätt kommer det rapporter om hur barn påverkas av våldet på tv, och hur rädd man är att de ska använda sig av våld i verkliga livet på grund av vad tv:n visat. Men om man nu är så rädd för denna negativa modellinlärning varför ser jag då inga bevis på positiv modellinlärning. Vad jag menar är att i flera filmer visas det upp tydligt och klart vad en kille kan göra för att få en hälsosam relation till sin tjej. I filmerna visas det att det faktiskt lönar sig att lyssna på andra människor, att ta in dem för dem de är och att stötta dem i motgångar. Killar borde inse att om man behandlar en tjej med jämlik beundran så är det det man får tillbaka. De borde inse att det lönar sig inte att se tjejer som tjattrande, gråtande, krävande och svåra att tillfredställa för det är ytterst få av oss som är sådana. Annars kan man ju lätt skapas av en självuppfyllande profetia och bli den där hemska varelse dåliga sit-coms utmålar tjejer för att vara. Jag kom kanske bort mig lite nu men vad jag menar är att kan de inte se den skatt filmer erbjuder, de behöver inte göra misstagen själva utan kan se och lära av det de ser på duken. Jag fattar inte detta för jag gör själv så, rättare sagt det är beviset på en bra film när jag efteråt får en tankeställare som omvärderar vissa handlingar eller tankar. Jag tycker själv att jag har lärt mig mycket på det. Men trots det skrämmer det mig att jag har byggt mina ideal efter filmer, och när verkligheten inte lever upp till idealen, då kommer tankar som; är det så konstigt att jag alltid blir missnöjd?
- Sant sant, men hur tror du man kan ändra sina ideal, och hur orimliga är dina ideal egentligen, även om de baseras på film så tycker jag inte att du har så orimliga krav. Eller ja, jag förstår ju varför du inte fastnar för första bästa kille, vi ska inte sticka under stol med att du har en del ideal, men jag kan ändå föreställa mig den killen som du vill ha. Jag menar han existerar inte bara på film, eller han borde finnas i verkliga livet i alla fall. Utåtriktad, nyfiken, öppen för det som finns runtomkring honom. Jag tycker att jag är sådan, att du är sådan. Då borde det inte vara så ofantligt otroligt att det finns killar som är sådana.
- Nej jag håller med. Samtidigt som filmen ger mig ideal som hittills har varit svåra att nå så ger den mig också känslan av att jag måste nå dit för att kunna bli lycklig. Ibland känner jag mig så vansinnigt nöjd med vad jag har; att jag har vänner och till och från en kille som i alla fall lyckas tillfredställa mig sexuellt. Men så sätter jag på en film och allt krossas, helt plötsligt står det klart för mig hur mycket jag egentligen saknar och hur tomt livet är utan den där, ja ”den där rätte” fan vad trött jag är på det ordet, snacka om att ge prestationsångest.
- Ja det är konstigt har alltid haft en känsla av ”den rätte”, men nu vet jag inte ens längre vad det innebär, ”den rätte” det är så statiskt, så bestämt och ödesmättat.
- Jag kommer ihåg i början när jag inte kände dig särskilt väl och du pratade om ”den rätte” på ett så självklart sätt, du hade inte ens reflekterat över att han kanske inte skulle visa sig. Jag minns att jag kände mig så avundsjuk på dig då. Som om du redan hade honom i en liten tändsticksask och det var endast upp till dig att besluta när du ville dra ut asken och låta honom komma fram. Det kändes så tråkigt att jag var så cynisk och ändå kunde jag inte ändra på mig, jag hade statistiken i ryggmärgen och den talade sitt klara språk, jag menar varför skulle just jag vara en av de lyckliga få. Det kändes ologiskt, men samtidigt kändes det väldigt logiskt att du skulle bli en av det lyckliga få. Hmm statistiken hade sina brister. Men du har ändrats en del där, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. För det är ändå något fint med naiviteten vi hade när vi var yngre. Fast kärlek har jag nog aldrig varit naiv med, jag minns när jag på gymnasiet, eller var det högstadiet, skrev en dikt riktad till Gustav Fröding. Vi hade just läst om honom i skolan, om hans hjärtesorg och hans enorma längtan att få vara med någon, något han aldrig lyckades besanna. Jag blev väldigt tagen av det och skrev något i stil med ”Du och jag Gustav, jag känner dig och förstår dig” eller ja, jag kommer inte ihåg vad jag skrev exakt, men jag kände i alla fall väldig samhörighet med honom. Med honom och med den avgrundsromantik han hade inför kärleken. Den var så idealiserad och omöjligt nårbar. I det var jag ändå naiv inser jag nu, och kanske är jag det fortfarande. Naiv på det sätt att jag faktiskt tror att kärleken är något fint, att när man väl känner den för någon, om man någonsin gör det, känner att det är fint och vackert.
- Återigen denna koppling till filmen.
- Mmm men ändå har jag ändrat mig sedan den gången jag skrev dikten. Försöker och lyckas titt som tätt med att inse att den där tomtebolyckan kanske inte är något för mig. Att den lyckan som jag egentligen inte tycker borde vara så svår att hitta, kanske aldrig kommer att hittas. Ibland inser jag till och med att det kanske inte ens är hela världen om jag inte hittar den. Jag är tyvärr inte hon som nöjer sig, det funkar inte så för mig, men då får jag heller inte kräva att jag ska ha tomtebolyckan.
- Nej det kanske är så att tomtebolyckan inte är för alla. Alltså att man inte ens skulle ha insett att man hade tomtebolycka även om man befann sig mitt i den, för att man på något sätt kräver mer än det.
- Ja precis, är idealet filmen då kanske man inte kan vänta sig att livet i verkligheten någonsin kommer att möta idealet, inte i längden i alla fall, man får istället hitta idealet i stunderna.
- Mmm stunder har man ändå gott om även om de sällan varar så länge så finns de ändå kvar, men varför kan man inte nöja sig med det då, jag menar helt och hållet?
- Ja jag vet inte, jag vet verkligen inte.
De båda vännerna sitter försjunkna var och en för sig i sina egna världar, där försöker de förstå sig själva. De försöker att hitta en förklaring som kan ta dem ur eller kanske snarare mer in deras snurrande tankar. Det går inte så bra, det enda som finns, det enda man kan göra är att prata, dela med sig, få nya inblickar, nya perspektiv. De inser detta samtidigt, eller det ser ut så i alla fall för de reser sig båda upp på samma gång, dags att sätta upp tältet.
Det är inte samma komik över uppsättandet av tält nuförtiden, just det här tältet har hört många av deras samtal, tältet känner dem och dem känner det. Tält är i grunden väldigt logiskt konstruerade men när man inte förstår vildmarkslogiken kan det vara svårt. För dessa två vännerna är det däremot ingen konst, de arbetar metodiskt och tyst som om de utförde en ritual, hade man sett dem på avstånd hade man i alla fall kunnat tro det. De följer varandra som i en dans, när den ena vecklar ut undertältet står den andre klar med tältpinnarna. Snart är tältet uppe och det är bara att lasta in liggunderlag och sovsäckar så att allt är klart när de långt senare vill sova.
Fortsättning följer
- Vet du ibland känner jag mig rädd för mig själv
- På vilket sätt?
- Jo men jag kan se en film, leva mig in i den så mycket att jag, när filmen är slut, inser att mitt eget liv är skit. Att mitt liv borde vara som i filmen. Detta gör jag utan minsta reflektion över att filmen faktiskt inte är verklighet, att skådespelarna som var så förälskade i varandra på duken går hem till andra pojk-/flickvänner eller kanske sätter på varandra och sedan får en och annan könssjukdom. Vad jag menar är att det känns helt galet att försöka uppnå det liv som visas i en film när inte ens skådespelarna i filmen lever dessa liv egentligen.
- Hmm ja, jag vet ändå vad du menar, det blir så självklart i en film och känslorna som finns där känns inte så långt borta från en själv, eller ja ibland i alla fall…
- …hehe ja nu snackar jag ju inte om de mest banala av filmer.
- Nej nej jag förstår det, jag kan din filmsmak vet du… (Hon ler ett flyktigt hybrisleende när hon tänker på all film de förkastar och hur härligt pretentiösa de känner sig när de får se en film som verkligen berör) …men i alla fall ibland kan jag bli så förbannad över att livet är… eller människorna är så… eller ja vi kan väl vara ärliga det är kärlek på film som vi pratar om egentligen, va?
- Mmm jo vänskap fungerar alltid bättre i verkliga livet tycker jag, eller ja det är inte så mycket drama som på film.
- Nej precis, men kärlek det kompliceras så fort det hamnar i det verkliga livet.
- Ja precis, ibland blir jag så förvånad över killar, tittar inte dem över huvudtaget på film? Eller ja, det vet jag ju att de gör, men jag fattar inte att de inte försöker lära sig något av de filmerna de ser. Titt som tätt kommer det rapporter om hur barn påverkas av våldet på tv, och hur rädd man är att de ska använda sig av våld i verkliga livet på grund av vad tv:n visat. Men om man nu är så rädd för denna negativa modellinlärning varför ser jag då inga bevis på positiv modellinlärning. Vad jag menar är att i flera filmer visas det upp tydligt och klart vad en kille kan göra för att få en hälsosam relation till sin tjej. I filmerna visas det att det faktiskt lönar sig att lyssna på andra människor, att ta in dem för dem de är och att stötta dem i motgångar. Killar borde inse att om man behandlar en tjej med jämlik beundran så är det det man får tillbaka. De borde inse att det lönar sig inte att se tjejer som tjattrande, gråtande, krävande och svåra att tillfredställa för det är ytterst få av oss som är sådana. Annars kan man ju lätt skapas av en självuppfyllande profetia och bli den där hemska varelse dåliga sit-coms utmålar tjejer för att vara. Jag kom kanske bort mig lite nu men vad jag menar är att kan de inte se den skatt filmer erbjuder, de behöver inte göra misstagen själva utan kan se och lära av det de ser på duken. Jag fattar inte detta för jag gör själv så, rättare sagt det är beviset på en bra film när jag efteråt får en tankeställare som omvärderar vissa handlingar eller tankar. Jag tycker själv att jag har lärt mig mycket på det. Men trots det skrämmer det mig att jag har byggt mina ideal efter filmer, och när verkligheten inte lever upp till idealen, då kommer tankar som; är det så konstigt att jag alltid blir missnöjd?
- Sant sant, men hur tror du man kan ändra sina ideal, och hur orimliga är dina ideal egentligen, även om de baseras på film så tycker jag inte att du har så orimliga krav. Eller ja, jag förstår ju varför du inte fastnar för första bästa kille, vi ska inte sticka under stol med att du har en del ideal, men jag kan ändå föreställa mig den killen som du vill ha. Jag menar han existerar inte bara på film, eller han borde finnas i verkliga livet i alla fall. Utåtriktad, nyfiken, öppen för det som finns runtomkring honom. Jag tycker att jag är sådan, att du är sådan. Då borde det inte vara så ofantligt otroligt att det finns killar som är sådana.
- Nej jag håller med. Samtidigt som filmen ger mig ideal som hittills har varit svåra att nå så ger den mig också känslan av att jag måste nå dit för att kunna bli lycklig. Ibland känner jag mig så vansinnigt nöjd med vad jag har; att jag har vänner och till och från en kille som i alla fall lyckas tillfredställa mig sexuellt. Men så sätter jag på en film och allt krossas, helt plötsligt står det klart för mig hur mycket jag egentligen saknar och hur tomt livet är utan den där, ja ”den där rätte” fan vad trött jag är på det ordet, snacka om att ge prestationsångest.
- Ja det är konstigt har alltid haft en känsla av ”den rätte”, men nu vet jag inte ens längre vad det innebär, ”den rätte” det är så statiskt, så bestämt och ödesmättat.
- Jag kommer ihåg i början när jag inte kände dig särskilt väl och du pratade om ”den rätte” på ett så självklart sätt, du hade inte ens reflekterat över att han kanske inte skulle visa sig. Jag minns att jag kände mig så avundsjuk på dig då. Som om du redan hade honom i en liten tändsticksask och det var endast upp till dig att besluta när du ville dra ut asken och låta honom komma fram. Det kändes så tråkigt att jag var så cynisk och ändå kunde jag inte ändra på mig, jag hade statistiken i ryggmärgen och den talade sitt klara språk, jag menar varför skulle just jag vara en av de lyckliga få. Det kändes ologiskt, men samtidigt kändes det väldigt logiskt att du skulle bli en av det lyckliga få. Hmm statistiken hade sina brister. Men du har ändrats en del där, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. För det är ändå något fint med naiviteten vi hade när vi var yngre. Fast kärlek har jag nog aldrig varit naiv med, jag minns när jag på gymnasiet, eller var det högstadiet, skrev en dikt riktad till Gustav Fröding. Vi hade just läst om honom i skolan, om hans hjärtesorg och hans enorma längtan att få vara med någon, något han aldrig lyckades besanna. Jag blev väldigt tagen av det och skrev något i stil med ”Du och jag Gustav, jag känner dig och förstår dig” eller ja, jag kommer inte ihåg vad jag skrev exakt, men jag kände i alla fall väldig samhörighet med honom. Med honom och med den avgrundsromantik han hade inför kärleken. Den var så idealiserad och omöjligt nårbar. I det var jag ändå naiv inser jag nu, och kanske är jag det fortfarande. Naiv på det sätt att jag faktiskt tror att kärleken är något fint, att när man väl känner den för någon, om man någonsin gör det, känner att det är fint och vackert.
- Återigen denna koppling till filmen.
- Mmm men ändå har jag ändrat mig sedan den gången jag skrev dikten. Försöker och lyckas titt som tätt med att inse att den där tomtebolyckan kanske inte är något för mig. Att den lyckan som jag egentligen inte tycker borde vara så svår att hitta, kanske aldrig kommer att hittas. Ibland inser jag till och med att det kanske inte ens är hela världen om jag inte hittar den. Jag är tyvärr inte hon som nöjer sig, det funkar inte så för mig, men då får jag heller inte kräva att jag ska ha tomtebolyckan.
- Nej det kanske är så att tomtebolyckan inte är för alla. Alltså att man inte ens skulle ha insett att man hade tomtebolycka även om man befann sig mitt i den, för att man på något sätt kräver mer än det.
- Ja precis, är idealet filmen då kanske man inte kan vänta sig att livet i verkligheten någonsin kommer att möta idealet, inte i längden i alla fall, man får istället hitta idealet i stunderna.
- Mmm stunder har man ändå gott om även om de sällan varar så länge så finns de ändå kvar, men varför kan man inte nöja sig med det då, jag menar helt och hållet?
- Ja jag vet inte, jag vet verkligen inte.
De båda vännerna sitter försjunkna var och en för sig i sina egna världar, där försöker de förstå sig själva. De försöker att hitta en förklaring som kan ta dem ur eller kanske snarare mer in deras snurrande tankar. Det går inte så bra, det enda som finns, det enda man kan göra är att prata, dela med sig, få nya inblickar, nya perspektiv. De inser detta samtidigt, eller det ser ut så i alla fall för de reser sig båda upp på samma gång, dags att sätta upp tältet.
Det är inte samma komik över uppsättandet av tält nuförtiden, just det här tältet har hört många av deras samtal, tältet känner dem och dem känner det. Tält är i grunden väldigt logiskt konstruerade men när man inte förstår vildmarkslogiken kan det vara svårt. För dessa två vännerna är det däremot ingen konst, de arbetar metodiskt och tyst som om de utförde en ritual, hade man sett dem på avstånd hade man i alla fall kunnat tro det. De följer varandra som i en dans, när den ena vecklar ut undertältet står den andre klar med tältpinnarna. Snart är tältet uppe och det är bara att lasta in liggunderlag och sovsäckar så att allt är klart när de långt senare vill sova.
Fortsättning följer
Thursday, December 16, 2010
Att samtala - del 5
I själva verket har de med sig mer än en engångsgrill, men den de pratar om är nära till hands, och det är bara att sträcka sig efter den för att nå den. Vana som de är vid dessa under av engångshändelser tar det av plastförpackningen och kartongen, ställer upp den lilla stålställningen på en någorlunda plan yta en bit bort från tältet, tar fram de nyinköpta extra långa tändstickorna och tänder systematiskt tändpappret i alla de fyra hörnen. Det tar eld och nu är det bara att vänta på att kolen ska bli glödande och varm nog för att grilla på. Solen skiner, de är i Sverige på västkusten så solen kommer att skina länge än. Det är en sådan sommar i Sverige som får en att skämmas att man någonsin längtat härifrån.
Medan det tar fyr ordentligt på grillen gör de i ordning maten de ska grilla. En av dem är vegetarian och har sojakorvar på menyn, den andre är bara kräsen och har därför lite finare grillkorvar (inga denniskorvar här). Hon som är vegetarian älskar allt som är vegetariskt; bönor, soja, quorn, tofu och kikärter är allt himmelskt för henne. Den andre har en outgrundlig misstänksamhet mot det som är allt för vegetariskt. Det finns ett motstånd i henne mot allt sådant, kanske just för denna otroliga entusiasm vegetarianer känner för dessa grödor. Kanske påminner det henne också om den tid hon själv försökte vara vegetarian men inte helt lyckades ta in hela konceptet. Det var väl i och för sig inte så konstigt då enda anledningen till hennes vegetarianism var en kille i samma klass, kanske hade det gått lättare om det varit själva ideologin som tilltalat henne. När hon sedan började äta kött försökte hon hitta på bra argument för att känna att hon ”fick lov” att äta det, hon ville väl fortfarande ha killens godkännande trots att han inte längre fanns kvar i hennes liv, inte gick i hennes klass, och därför inte visste vad hon åt. Tillslut gav hon dock upp försöken att ständigt rättfärdiga sitt ätande och kom på att hon åt kött för att det var gott och längre orkade hon inte tänka.
I väntan på glöden
- Jag har tänkt väldigt mycket på min identitet på sista tiden. Jag kommer ihåg i ungdomsåren, då trodde jag aldrig att jag skulle kunna hitta min identitet. Jag var och grävde i varenda håla för att hitta den. Jag såg andra som hade hittat sin, ingen av dem är dock fortfarande kvar i den identitet de hade då, men på något sätt så verkade de så självsäkra, självklara. De gick runt där med sin tuppkam i vädret och sina politiska åsikter skrikandes från märkena på deras jacka, eller så hade de sin identitet i ett korssmycke runt halsen. Jag försökte verkligen, ville verkligen passa in i dessa färdigt skurna mallar men ingen kändes helt rätt och jag led verkligen av det. Helt plötsligt en dag slog det mig att jag hade en identitet, den hade liksom kommit krypande på mig så jag hade inte märkt den. När den väl var där så var den rätt självklar, när jag visste vilken identitet jag tillhörde så började jag söka andra som kunde hålla med och underhålla min identitet. Då träffade jag bland annat dig.
- Du har verkligen rätt i att vi underhåller varandras identitet, när du reser bort kan jag nästan känna mig vilsen. Min identitet slits bort lite för varje dag, än värre är det när jag själv reser bort och är borta en längre tid, samtidigt kan jag inte minnas att jag har haft en sådan identitetskris som den du berättar om. Jag tror inte att jag funderade så mycket på min identitet i tonåren, vi var rätt likriktade på min skola, en likriktning som jag tyckte om så jag funderade aldrig på hur det hade kunnat vara om jag inte tillhörde min grupp. Det är först sedan jag träffat andra människor, rört på mig och utbildat mig som jag insett att man kan vara på olika sätt, eller ja det har jag väl alltid insett, men att just jag kan vara på olika sätt. Att jag har en fri vilja att bestämma vem jag vill vara och att det även är mitt ansvar att bestämma vem jag vill vara.
- Hmm, det är just det. Hela mitt liv har jag haft denna ofantliga börda över mig av att vara fri. Att veta att det är upp till mig om jag vill bli den jag vill vara. Det är mitt ansvar att inte sova bort mitt liv, vilket det känns som att jag lätt hade kunnat göra.
Utan att veta att detta är en filosofisk inriktning eller att andra har tänkt detta förut så har jag alltid haft detta ok av en fri vilja. Det är först nu som jag hamnat i situationer där den fria viljan varit underordnad miljön runt omkring mig. På det senaste har jag kämpat som en blå för att ändra mitt liv, eller ja ändra mig själv till att tycka om det liv jag lever just nu. Men det har inte gått, orsaker har ständigt lett till en verkan som tar mig allt för långt bort från min fria vilja.
- Mmm du har rätt i det, du har hamnat i en ond spiral av orsak och verkan som du inte verkar kapabel att ta dig ur. Det har gjort ont att se dig lida så. Men i ärlighetens namn så är det på något sätt i grund och botten din fria vilja som ställer till det för dig. Det är tack vare den fria viljan som du har hamnat i denna situationen över huvudtaget.
- Jo jag vet att man kan se det så, men jag ser det som om jag varit tvungen att ta detta steg. Att lämna alla kära bakom mig och bege mig av för kunskapens skull, du vet att jag alltid har sagt ”allt för kunskapen”, jag känner inte att jag har några val där. När min identitet var som skakigast och jag inte visste vilket ben jag skulle stå på insåg jag att jag ändå hade kunskapen, och ja, jag vet knappt om man vågar säga så i dagens samhälle där man ska spela cool hela tiden, men jag hade min kärlek till kunskap. Kunskapen var så pålitlig och oberoende av vänner och eventuella pojkvänner. Kunskapen var något det faktiskt gick att hänga upp sin lycka på, till skillnad från allt annat. Trots det känner jag precis som du sa, att jag håller på att falla sönder när det inte finns människor runt omkring mig som kan upprätthålla och underhålla min identitet. Vissa stunder har jag till och med blivit paranoid och rädd. Vad har jag nu sagt? Kommer de att hata mig? Pratar de illa om mig bakom min rygg? Har jag gjort bort mig en gång för alla? Det var så skönt nu senast när jag kom hem och du sa till mig att ”du kan vara lugn du är bland vänner nu, sluta bry dig om vad du säger och inte säger”. Det var befriande och jag insåg hur mycket av min identitet jag hade tappat på vägen bort från er här hemma. Jag hade gått runt som ett skal av mig själv och när du sa det, var det som om hela kroppen pumpades upp igen med luft. Jag kände hur min identitet fyllde ut varje hörn av mig själv och att jag äntligen var mig själv igen.
- Ja du var annorlunda ett tag där i början, men jag har insett det nu att jag behöver blåsa in lite identitesluft i dig det första jag gör när vi träffas, så blir du fort dig själv igen.
De båda vännerna skrattade, de känner sig så lyckliga just nu. Så förunnade denna tid.
De vet båda att de är lyckligt lottade, inte alla kan bli så bekräftade av någon annan som de är just nu. Samtidigt är det just det som gör så ont i dem när de måste skiljas åt långa perioder i sträck. Ibland tänker de båda att det nästan inte är värt det. Särskilt den av dem som lever den mesta av sin tid i ett annat land i en situation som urlakar henne. Hon vet att hennes val sliter på henne, att hon ofta undrar om det är värt det. Om kunskapen är värt det som hon så dyrt och heligt lovade sig själv den dagen hon insåg att hon hade hittat sin identitet. Det är det hon kämpar med; ska hon ge upp stora delar av sin identitet, eller ska hon ge upp stora delar av sitt lugn och sin lycka? Hon vet inte hur de hör ihop, hon vet inte ens längre vart lyckan ligger, det enda hon vet är att hon inte kan minnas senast hon var så lycklig som just nu, men så befinner de sig just nu i en annorlunda situation som inte händer varje dag. Det kan vara därför hon är så lycklig för att detta just är ett undantag av självklarhet i hennes annars så osäkra och ifrågasatta tillvaro.
Vår tjej sitter och tittar ut mot havet, hon har helt fastnat i sina egna tankar. Är det ännu en identitetskris hon går igenom? Är det dags att omvärdera det hon så noggrant byggt upp för sig själv? En kall ilning går över hennes rygg. Orkar hon verkligen ställa allt på ända, hon ruskar på sig. Hennes vän tittar frågande på henne, västkusten ger dem endast varma ljumma vindar så det finns ingen anledning att frysa.
Fortsättning följer
Medan det tar fyr ordentligt på grillen gör de i ordning maten de ska grilla. En av dem är vegetarian och har sojakorvar på menyn, den andre är bara kräsen och har därför lite finare grillkorvar (inga denniskorvar här). Hon som är vegetarian älskar allt som är vegetariskt; bönor, soja, quorn, tofu och kikärter är allt himmelskt för henne. Den andre har en outgrundlig misstänksamhet mot det som är allt för vegetariskt. Det finns ett motstånd i henne mot allt sådant, kanske just för denna otroliga entusiasm vegetarianer känner för dessa grödor. Kanske påminner det henne också om den tid hon själv försökte vara vegetarian men inte helt lyckades ta in hela konceptet. Det var väl i och för sig inte så konstigt då enda anledningen till hennes vegetarianism var en kille i samma klass, kanske hade det gått lättare om det varit själva ideologin som tilltalat henne. När hon sedan började äta kött försökte hon hitta på bra argument för att känna att hon ”fick lov” att äta det, hon ville väl fortfarande ha killens godkännande trots att han inte längre fanns kvar i hennes liv, inte gick i hennes klass, och därför inte visste vad hon åt. Tillslut gav hon dock upp försöken att ständigt rättfärdiga sitt ätande och kom på att hon åt kött för att det var gott och längre orkade hon inte tänka.
I väntan på glöden
- Jag har tänkt väldigt mycket på min identitet på sista tiden. Jag kommer ihåg i ungdomsåren, då trodde jag aldrig att jag skulle kunna hitta min identitet. Jag var och grävde i varenda håla för att hitta den. Jag såg andra som hade hittat sin, ingen av dem är dock fortfarande kvar i den identitet de hade då, men på något sätt så verkade de så självsäkra, självklara. De gick runt där med sin tuppkam i vädret och sina politiska åsikter skrikandes från märkena på deras jacka, eller så hade de sin identitet i ett korssmycke runt halsen. Jag försökte verkligen, ville verkligen passa in i dessa färdigt skurna mallar men ingen kändes helt rätt och jag led verkligen av det. Helt plötsligt en dag slog det mig att jag hade en identitet, den hade liksom kommit krypande på mig så jag hade inte märkt den. När den väl var där så var den rätt självklar, när jag visste vilken identitet jag tillhörde så började jag söka andra som kunde hålla med och underhålla min identitet. Då träffade jag bland annat dig.
- Du har verkligen rätt i att vi underhåller varandras identitet, när du reser bort kan jag nästan känna mig vilsen. Min identitet slits bort lite för varje dag, än värre är det när jag själv reser bort och är borta en längre tid, samtidigt kan jag inte minnas att jag har haft en sådan identitetskris som den du berättar om. Jag tror inte att jag funderade så mycket på min identitet i tonåren, vi var rätt likriktade på min skola, en likriktning som jag tyckte om så jag funderade aldrig på hur det hade kunnat vara om jag inte tillhörde min grupp. Det är först sedan jag träffat andra människor, rört på mig och utbildat mig som jag insett att man kan vara på olika sätt, eller ja det har jag väl alltid insett, men att just jag kan vara på olika sätt. Att jag har en fri vilja att bestämma vem jag vill vara och att det även är mitt ansvar att bestämma vem jag vill vara.
- Hmm, det är just det. Hela mitt liv har jag haft denna ofantliga börda över mig av att vara fri. Att veta att det är upp till mig om jag vill bli den jag vill vara. Det är mitt ansvar att inte sova bort mitt liv, vilket det känns som att jag lätt hade kunnat göra.
Utan att veta att detta är en filosofisk inriktning eller att andra har tänkt detta förut så har jag alltid haft detta ok av en fri vilja. Det är först nu som jag hamnat i situationer där den fria viljan varit underordnad miljön runt omkring mig. På det senaste har jag kämpat som en blå för att ändra mitt liv, eller ja ändra mig själv till att tycka om det liv jag lever just nu. Men det har inte gått, orsaker har ständigt lett till en verkan som tar mig allt för långt bort från min fria vilja.
- Mmm du har rätt i det, du har hamnat i en ond spiral av orsak och verkan som du inte verkar kapabel att ta dig ur. Det har gjort ont att se dig lida så. Men i ärlighetens namn så är det på något sätt i grund och botten din fria vilja som ställer till det för dig. Det är tack vare den fria viljan som du har hamnat i denna situationen över huvudtaget.
- Jo jag vet att man kan se det så, men jag ser det som om jag varit tvungen att ta detta steg. Att lämna alla kära bakom mig och bege mig av för kunskapens skull, du vet att jag alltid har sagt ”allt för kunskapen”, jag känner inte att jag har några val där. När min identitet var som skakigast och jag inte visste vilket ben jag skulle stå på insåg jag att jag ändå hade kunskapen, och ja, jag vet knappt om man vågar säga så i dagens samhälle där man ska spela cool hela tiden, men jag hade min kärlek till kunskap. Kunskapen var så pålitlig och oberoende av vänner och eventuella pojkvänner. Kunskapen var något det faktiskt gick att hänga upp sin lycka på, till skillnad från allt annat. Trots det känner jag precis som du sa, att jag håller på att falla sönder när det inte finns människor runt omkring mig som kan upprätthålla och underhålla min identitet. Vissa stunder har jag till och med blivit paranoid och rädd. Vad har jag nu sagt? Kommer de att hata mig? Pratar de illa om mig bakom min rygg? Har jag gjort bort mig en gång för alla? Det var så skönt nu senast när jag kom hem och du sa till mig att ”du kan vara lugn du är bland vänner nu, sluta bry dig om vad du säger och inte säger”. Det var befriande och jag insåg hur mycket av min identitet jag hade tappat på vägen bort från er här hemma. Jag hade gått runt som ett skal av mig själv och när du sa det, var det som om hela kroppen pumpades upp igen med luft. Jag kände hur min identitet fyllde ut varje hörn av mig själv och att jag äntligen var mig själv igen.
- Ja du var annorlunda ett tag där i början, men jag har insett det nu att jag behöver blåsa in lite identitesluft i dig det första jag gör när vi träffas, så blir du fort dig själv igen.
De båda vännerna skrattade, de känner sig så lyckliga just nu. Så förunnade denna tid.
De vet båda att de är lyckligt lottade, inte alla kan bli så bekräftade av någon annan som de är just nu. Samtidigt är det just det som gör så ont i dem när de måste skiljas åt långa perioder i sträck. Ibland tänker de båda att det nästan inte är värt det. Särskilt den av dem som lever den mesta av sin tid i ett annat land i en situation som urlakar henne. Hon vet att hennes val sliter på henne, att hon ofta undrar om det är värt det. Om kunskapen är värt det som hon så dyrt och heligt lovade sig själv den dagen hon insåg att hon hade hittat sin identitet. Det är det hon kämpar med; ska hon ge upp stora delar av sin identitet, eller ska hon ge upp stora delar av sitt lugn och sin lycka? Hon vet inte hur de hör ihop, hon vet inte ens längre vart lyckan ligger, det enda hon vet är att hon inte kan minnas senast hon var så lycklig som just nu, men så befinner de sig just nu i en annorlunda situation som inte händer varje dag. Det kan vara därför hon är så lycklig för att detta just är ett undantag av självklarhet i hennes annars så osäkra och ifrågasatta tillvaro.
Vår tjej sitter och tittar ut mot havet, hon har helt fastnat i sina egna tankar. Är det ännu en identitetskris hon går igenom? Är det dags att omvärdera det hon så noggrant byggt upp för sig själv? En kall ilning går över hennes rygg. Orkar hon verkligen ställa allt på ända, hon ruskar på sig. Hennes vän tittar frågande på henne, västkusten ger dem endast varma ljumma vindar så det finns ingen anledning att frysa.
Fortsättning följer
Sunday, December 12, 2010
Att samtala - del 4
Utanför bilen åker landskapet förbi. Den där rädslan som de båda har, och varför skulle de inte ha den, finns det verkligen något som inte någonsin upplöses? Känslan är så stor att det inte går att prata om den. Det är något som ingår i en nära vänskap något man bara måste acceptera och att prata om rädslan leder endast till att den fördjupas. Det är baksidan man måste köpa om man någon gång ska kunna ha det riktigt bra, liksom Marianne Fredrikson skriver att skulden alltid finns hos barn med en bra uppväxt innehåller en vänskap alltid den outgrundliga rädslan för upplösning. Kärleken och livet har så lätt för att komma emellan. Kärleken som ibland förtär så mycket att den är svår att dela med sig av, svår att prata om eftersom den har förändrat en så mycket att man inte klarar av att inse det inför sin vän. Eller kärleken som är bra men som utesluter den andre eller som tar en bort från platsen vännerna har gemensamt. Tyvärr är man mer flexibel som kvinna, måste vara det. Kärleken gör en svag och får en att försaka det man tidigare kunde dö för. Nu dör man istället för andra saker. Det är denna rädsla de båda vännerna nu tänker på när landskapet åker förbi. Det har inte hänt än men de vet båda att det kan ske.
- Just nu väljer jag att det inte kommer att ske, att vi trots allt är starkare än så.
- Jag håller med, måste tänka så för att hålla rädslan borta.
Väl framme i den perfektaste av gläntor hoppar de ur bilen. Bilen står nära en klipphäll som sluttar rakt ner i havet. Nedanför klipphällen i gräset ska de sedan sätta upp sitt tält men nu efter en lång tid av körande ska de bada, de kastar av sig sina kläder och byter snabbt om till bikini. Den som först kommer i vattnet är hon som i normala fall är en rätt stor badkruka men nu är det så varmt att hon kastar sig i vattnet och dyker ner. Det är ljuvligt, inte för kallt inte för varmt. Hjärnan blir klar och allt resdamm glider av i strömvirvlarna. Den andre är i precis efter, de är helt ensamma här, kan inte se en kotte eller för den delen någon bebyggelse så långt ögat kan nå.
När vattnet får dem att huttra kan det inte annat än att erkänna sig besegrade av kylan och går upp ur vattnet. Solen står högt på himlen och väl nere på sina handdukar blir de fort varma igen. Efter ett tag sätter sig en av dem upp, den andre följer efter. De tittar ut över denna undersköna plats.
Det stora och det lilla
- Vet du jag har kommit på en sak om mig själv, jag har inte tänkt på det innan utan gjort det mer av reflex.
- Vad då?
- Jo ibland testar jag mig själv på hur jag egentligen känner om saker och ting
- Hmm, hur menar du?
- Jo till exempel, kommer du ihåg när jag jobbade i Högsbo, då brukade jag alltid ta vägen över Älvsborgsbron. Från den kan man se nästan till Danmark en klar dag. Det är sista utposten av Göteborg på något sätt. I alla fall när jag körde över bron brukade jag testa mig själv genom att se vilken utsikt jag gillade bäst. Om jag för stunden hellre tittade in mot staden på alla hus och byggnader där, eller om jag tittade ut mot havet, det oändligt oföränderliga.
- Vad betydde det då, att du tittade åt det ena eller andra hållet?
- Jo det var under den tiden jag kände mig stressad och ville bort från Göteborg, då jag kände att jag på något sätt slösade bort min tid genom att befinna mig i Göteborg, och samtidigt hade jag ju pojkvän så visst fanns det en idé att stanna kvar. Så då när jag körde över bron checkade jag med mig själv vart jag längtade mest. Om jag en dag hellre tittade ut över havet vad det något som ville berätta att det var dags att röra på sig, och om jag tittade in mot Göteborg var det ett tecken på att det var ok att stanna kvar där ett tag till.
- Det är svårt det där att veta vart man egentligen hör hemma, konstigt att denna kropp och tanke som man levt med hela sitt liv inte ska kunna uttrycka bättre och tydligare vad den egentligen vill vara.
- Nä du har rätt, jag litar inte på mig själv har jag märkt, som om det sitter någon där inne som är helt bortkopplad från mitt liv men som ändå bestämmer över det.
Tystnad
- Jag har tänkt på det, vi är verkligen olika där.
- Vart då?
- Jo, men vart vi helst tittar eller helst befinner oss. Den bästa utsikten för mig är den då jag sitter vid en sjö, en sjö som är helt inringad av skog och klipphällar. Jag tycker om att känna mig som den stora människan i den förminskade noga inrutade naturen. Jag tycker om att kunna se både början och slutet av en sjö, det ger mig en känsla av trygghet.
- Ja det har du rätt i, där är vi helt olika. Jag mår dåligt av den utsikten, känner mig instängd. Jag mår bäst uppe på en bergstopp där det enda man kan se är bergstopp på bergstopp in i det eviga. Jag tycker om att känna mig liten och förundras över naturens storhet.
- Ja precis, och jag tror egentligen att det sträcker sig längre än bara vad vi tycker om att titta på. Jag tycker om att ha kontroll över min vardag, veta vart saker och ting befinner sig, inte bli för överraskad av de knyckar livet bestämmer sig för att göra. Du däremot vill se livet som fullt med möjligheter, du behöver friheten av val för att känna dig lugn och inte för uttråkad.
- Ja det är sant du ser tjusningen av det lilla, greppbara, som den där insekten du hittade hemma hos dig och försökte mata, herregud du pressade ju till och med ut en bloddroppe ur ditt finger för att se om insekten kanske gillade det. Så fascinerad du var över denna lilla varelse, att den såg ut som inget som du tidigare sett, kommer ihåg hur du ritade upp på ett papper hur den såg ut. Jag däremot skräms av det lilla, har en fruktansvärd insektsfobi, det lilla är smutsigt och äckligt för mig. Jag fascineras av det stora, allt ska vara högt, stort, mäktigt. Min karriär ska vara svulstig, när jag var liten ville jag antingen bli stadsminister och bygga upp Bohusläns fästning eller astronaut så att jag skulle vara säker på att få upptäcka något nytt. Vad konstigt men nu när jag tänker på det minns jag hur panikslagen jag blev den dagen då jag insåg att allt redan var upptäckt här på jorden. Helt plötsligt kändes världen så liten och meningslös och enda chansen att undgå känslan var att drömma om att bli en astronaut.
- Haha ja, jag kommer ihåg första gången du på allvar sa att du hade funderat på vilket Nobelpris du skulle vinna. Jag trodde att du skämtade men så såg jag att du var helt gravallvarlig. Då trodde jag att du hade storhetsvansinne, men nu förstår jag att det mer handlar om kampen mot det lilla, som du för med livet.
- Ja du har rätt, för mig är det ständigt en kamp för att komma upp på berget, få känna sig liten och fri. Nu inser jag dock att Nobelpriset inte är något för mig. Jag är för mycket av en kvinna för att kunna vinna det.
- Hehe mmm, priset är ju till för alla de högintellektuella männen ute i världen, vad har du då som liten kvinna att säga till om?
- Nä du har rätt men det är ju ett helt annat samtalsämne
- Ja du, vad säger du, börjar du bli hungrig?
- Ja kanske dags för den där engångsgrillen att göra sig nyttig.
Fortsättning följer
- Just nu väljer jag att det inte kommer att ske, att vi trots allt är starkare än så.
- Jag håller med, måste tänka så för att hålla rädslan borta.
Väl framme i den perfektaste av gläntor hoppar de ur bilen. Bilen står nära en klipphäll som sluttar rakt ner i havet. Nedanför klipphällen i gräset ska de sedan sätta upp sitt tält men nu efter en lång tid av körande ska de bada, de kastar av sig sina kläder och byter snabbt om till bikini. Den som först kommer i vattnet är hon som i normala fall är en rätt stor badkruka men nu är det så varmt att hon kastar sig i vattnet och dyker ner. Det är ljuvligt, inte för kallt inte för varmt. Hjärnan blir klar och allt resdamm glider av i strömvirvlarna. Den andre är i precis efter, de är helt ensamma här, kan inte se en kotte eller för den delen någon bebyggelse så långt ögat kan nå.
När vattnet får dem att huttra kan det inte annat än att erkänna sig besegrade av kylan och går upp ur vattnet. Solen står högt på himlen och väl nere på sina handdukar blir de fort varma igen. Efter ett tag sätter sig en av dem upp, den andre följer efter. De tittar ut över denna undersköna plats.
Det stora och det lilla
- Vet du jag har kommit på en sak om mig själv, jag har inte tänkt på det innan utan gjort det mer av reflex.
- Vad då?
- Jo ibland testar jag mig själv på hur jag egentligen känner om saker och ting
- Hmm, hur menar du?
- Jo till exempel, kommer du ihåg när jag jobbade i Högsbo, då brukade jag alltid ta vägen över Älvsborgsbron. Från den kan man se nästan till Danmark en klar dag. Det är sista utposten av Göteborg på något sätt. I alla fall när jag körde över bron brukade jag testa mig själv genom att se vilken utsikt jag gillade bäst. Om jag för stunden hellre tittade in mot staden på alla hus och byggnader där, eller om jag tittade ut mot havet, det oändligt oföränderliga.
- Vad betydde det då, att du tittade åt det ena eller andra hållet?
- Jo det var under den tiden jag kände mig stressad och ville bort från Göteborg, då jag kände att jag på något sätt slösade bort min tid genom att befinna mig i Göteborg, och samtidigt hade jag ju pojkvän så visst fanns det en idé att stanna kvar. Så då när jag körde över bron checkade jag med mig själv vart jag längtade mest. Om jag en dag hellre tittade ut över havet vad det något som ville berätta att det var dags att röra på sig, och om jag tittade in mot Göteborg var det ett tecken på att det var ok att stanna kvar där ett tag till.
- Det är svårt det där att veta vart man egentligen hör hemma, konstigt att denna kropp och tanke som man levt med hela sitt liv inte ska kunna uttrycka bättre och tydligare vad den egentligen vill vara.
- Nä du har rätt, jag litar inte på mig själv har jag märkt, som om det sitter någon där inne som är helt bortkopplad från mitt liv men som ändå bestämmer över det.
Tystnad
- Jag har tänkt på det, vi är verkligen olika där.
- Vart då?
- Jo, men vart vi helst tittar eller helst befinner oss. Den bästa utsikten för mig är den då jag sitter vid en sjö, en sjö som är helt inringad av skog och klipphällar. Jag tycker om att känna mig som den stora människan i den förminskade noga inrutade naturen. Jag tycker om att kunna se både början och slutet av en sjö, det ger mig en känsla av trygghet.
- Ja det har du rätt i, där är vi helt olika. Jag mår dåligt av den utsikten, känner mig instängd. Jag mår bäst uppe på en bergstopp där det enda man kan se är bergstopp på bergstopp in i det eviga. Jag tycker om att känna mig liten och förundras över naturens storhet.
- Ja precis, och jag tror egentligen att det sträcker sig längre än bara vad vi tycker om att titta på. Jag tycker om att ha kontroll över min vardag, veta vart saker och ting befinner sig, inte bli för överraskad av de knyckar livet bestämmer sig för att göra. Du däremot vill se livet som fullt med möjligheter, du behöver friheten av val för att känna dig lugn och inte för uttråkad.
- Ja det är sant du ser tjusningen av det lilla, greppbara, som den där insekten du hittade hemma hos dig och försökte mata, herregud du pressade ju till och med ut en bloddroppe ur ditt finger för att se om insekten kanske gillade det. Så fascinerad du var över denna lilla varelse, att den såg ut som inget som du tidigare sett, kommer ihåg hur du ritade upp på ett papper hur den såg ut. Jag däremot skräms av det lilla, har en fruktansvärd insektsfobi, det lilla är smutsigt och äckligt för mig. Jag fascineras av det stora, allt ska vara högt, stort, mäktigt. Min karriär ska vara svulstig, när jag var liten ville jag antingen bli stadsminister och bygga upp Bohusläns fästning eller astronaut så att jag skulle vara säker på att få upptäcka något nytt. Vad konstigt men nu när jag tänker på det minns jag hur panikslagen jag blev den dagen då jag insåg att allt redan var upptäckt här på jorden. Helt plötsligt kändes världen så liten och meningslös och enda chansen att undgå känslan var att drömma om att bli en astronaut.
- Haha ja, jag kommer ihåg första gången du på allvar sa att du hade funderat på vilket Nobelpris du skulle vinna. Jag trodde att du skämtade men så såg jag att du var helt gravallvarlig. Då trodde jag att du hade storhetsvansinne, men nu förstår jag att det mer handlar om kampen mot det lilla, som du för med livet.
- Ja du har rätt, för mig är det ständigt en kamp för att komma upp på berget, få känna sig liten och fri. Nu inser jag dock att Nobelpriset inte är något för mig. Jag är för mycket av en kvinna för att kunna vinna det.
- Hehe mmm, priset är ju till för alla de högintellektuella männen ute i världen, vad har du då som liten kvinna att säga till om?
- Nä du har rätt men det är ju ett helt annat samtalsämne
- Ja du, vad säger du, börjar du bli hungrig?
- Ja kanske dags för den där engångsgrillen att göra sig nyttig.
Fortsättning följer
Thursday, December 9, 2010
Att samtala - del 3
Bussen plockar inte upp många passagerare längs vägen. De flesta av denna stadens invånare har släckt ögonlocken och börjat njuta av tanken att vakna upp till 48 timmars fri tid. Nu ligger de hemma och drömmer. Hon vi följer däremot sitter och njuter av musiken som spelas i öronen medan omgivningen åker förbi utanför. ”Solen gick ner som på beställning, det hade inte varit samma sak om den sken...” rogivande lovade musiken henne att det skulle bli en bra helg.
Föresten, ni kan vara lugna, ni som läser detta just nu, detta kan verka som början till en skräckupplevelse; flicka på buss tror att hon ska få en stilla och upplyftande upplevelse i naturen, medan det där ute vilar en terror större än Blair Witch Project. Men detta är ingen sådan berättelse, detta är en stilla berättelse om tankar som leder till eftertankar som leder till nya tankar. Flickan kommer att komma hem säker till den platsen hon just nu har lämnat. Vad som händer henne efter det vet vi däremot inget om.
Att vara vaken på morgonen hör inte till det vanligaste för vår tjej. Hon föredrar att sova länge, nätterna är henne trogna. Då får hon ro att vara kreativ, aktiv och företagsam. Tyvärr lever hon i det samhället då nattmänniskor anses vara lata människor och det därför inte finns någon hänsyn till vilka tider som bestäms runt omkring henne. Ingen tror att en människa kan må fysiskt dåligt av att vakna tidigt. Trots det går hon runt hela dagen med en isande magkatarr som gör att hon ständigt har en gnagande hunger i magen som är omöjlig att släcka, försöker hon äta mår hon så illa att hon knappt kan behålla den ynka maten som slinker ner i hennes mage, allt för dessa tidiga morgnar. Men vem bryr sig om sådana påhittade åkommor? Vem bryr sig när det finns magmedicin, särskilt som hon har ätit den i så många år, då kan hon ju lika gärna äta den ett tag till. Det finns ju inga belägg att någonsin anpassa sig efter en nattmänniska, det vore ju fåfängt. Just den här helgen är ett undantag dock, den här helgen tillhör vakenheten och det finns ingen plats för sömn. En helg går bra trots att hon endast lyckats sova några få timmar.
Att vara vaken så här tidigt ger dock ett nytt perspektiv på världen, det är som om hon färdas i ett helt nytt landskap, tidigare helt oupptäckt. Givetvis har hon väl varit vaken så här tidigt innan, men oftast har det inneburit att det inte varit något mellanrum av sömn mellan natt och dag och med alkohol och övertrötthet i kroppen så blir aldrig landskapet lika klart som det är just nu. Som ur en saga, något som bara skulle kunna hända på film eller i en bok så skuttar till och med ett rådjur upp jämsides med bussen när den kör igenom ett litet skogsaktigt område. Det skuttar med bussen några meter, precis nedanför hennes fönster sedan hoppar det helt åt andra hållet och skyndar sig in i skogens trygga famn igen. Makalöst hur världen ter sig så här tidigt på morgonen.
Bussen stannar på den hållplats som hon ska gå av på. Där står bilen, på parkering vid hållplatsen. Det som fattas är hennes ressällskap. Hon går till hyreshusen, öppnar porten och klingar på dörren till hennes vän. På vissa punkter är de väldigt lika, hon och hennes vän, på andra punkter är de helt olika. Så är det med morgonpigghet. Hennes vän är morgonpigg, hennes liv sker på dagen. Att vara vaken på natten ger henne minnesluckor, inte så mycket på grund av alkohol utan just för att detta är tiden hennes kropp vill sova. Så när vår tjej klingar på dörren, öppnar hennes vän med ett stort leende redan startklar för resan. Hon har hunnit göra frukost för de båda, hon visste av erfarenhet att vår tjej inte orkar eller för den delen hunnit äta något innan hon satte sig på bussen. De äter fort vill inte missa något av dagen, diskar och sedan beger de sig till bilen.
I bilen
- Vad skönt att vi är på väg, jag har varit så irriterad på sistone. Eller kanske främst innan jag kom hem igen (vår tjej bor inte längre i sin hemstad, allt pekade på att hon skulle någon annanstans för att bli det hon ville bli, därför var det bara att låta livet ha sin gång, nu är hon hemma igen för sommaren). Har gått och stört mig på allt och alla, gett spydiga kommentarer mot allt och alla. De enda jag har klarat av att prata med är du och Johan. Ni har gett mig grund igen på något sätt. Jag har inte behövt förklara vem jag är för er. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
- Berätta mer
- Nej men även om jag har försökt så har jag inte klarat av att vara trevlig mot någon, inte i skolan eller på fritiden. Det har bara blivit fel och jag har förföljts av en tanke att jag bara sårar och retar upp andra. Jag känner mig som ett enda stort moln av ilska och irritation och kommer någon in där så kommer de inte ut utan att bli sårade eller arga själva. Så ringer jag till dig och jag känner verkligen hur hela molnet lägger sig, allt faller på plats och jag kan andas ut igen. Och det är så obehagligt för det känns som att jag inte har kontroll över mig själv. Jag hör hur det kommer grodor, spydiga grodor ur min mun, och jag kan inte göra något för att hindra dem. Vad är det egentligen som händer?
- Ja du? Det låter obehagligt att inte känna sig säker på sig själv. Men samtidigt kan jag känna lite liknande, att jag behöver dig och de andra som verkligen känner mig, att ha som en hamn. Att jag behöver er för att kunna vara trevlig, arbetsam och allt annat gott man kan tänka sig att jag försöker åstadkomma. Och jag kan känna det där att ibland är du den enda jag klara av att prata med. Jag tycker om vår vänskap jag gör verkligen det, men ibland kan den skrämma mig. Ibland känner jag mig så beroende av den, som att det inte blir bättre och vad händer då om det skulle upplösas.
- Upplösningen ja…, den skrämmer mig verkligen.
Fortsättning följer
Föresten, ni kan vara lugna, ni som läser detta just nu, detta kan verka som början till en skräckupplevelse; flicka på buss tror att hon ska få en stilla och upplyftande upplevelse i naturen, medan det där ute vilar en terror större än Blair Witch Project. Men detta är ingen sådan berättelse, detta är en stilla berättelse om tankar som leder till eftertankar som leder till nya tankar. Flickan kommer att komma hem säker till den platsen hon just nu har lämnat. Vad som händer henne efter det vet vi däremot inget om.
Att vara vaken på morgonen hör inte till det vanligaste för vår tjej. Hon föredrar att sova länge, nätterna är henne trogna. Då får hon ro att vara kreativ, aktiv och företagsam. Tyvärr lever hon i det samhället då nattmänniskor anses vara lata människor och det därför inte finns någon hänsyn till vilka tider som bestäms runt omkring henne. Ingen tror att en människa kan må fysiskt dåligt av att vakna tidigt. Trots det går hon runt hela dagen med en isande magkatarr som gör att hon ständigt har en gnagande hunger i magen som är omöjlig att släcka, försöker hon äta mår hon så illa att hon knappt kan behålla den ynka maten som slinker ner i hennes mage, allt för dessa tidiga morgnar. Men vem bryr sig om sådana påhittade åkommor? Vem bryr sig när det finns magmedicin, särskilt som hon har ätit den i så många år, då kan hon ju lika gärna äta den ett tag till. Det finns ju inga belägg att någonsin anpassa sig efter en nattmänniska, det vore ju fåfängt. Just den här helgen är ett undantag dock, den här helgen tillhör vakenheten och det finns ingen plats för sömn. En helg går bra trots att hon endast lyckats sova några få timmar.
Att vara vaken så här tidigt ger dock ett nytt perspektiv på världen, det är som om hon färdas i ett helt nytt landskap, tidigare helt oupptäckt. Givetvis har hon väl varit vaken så här tidigt innan, men oftast har det inneburit att det inte varit något mellanrum av sömn mellan natt och dag och med alkohol och övertrötthet i kroppen så blir aldrig landskapet lika klart som det är just nu. Som ur en saga, något som bara skulle kunna hända på film eller i en bok så skuttar till och med ett rådjur upp jämsides med bussen när den kör igenom ett litet skogsaktigt område. Det skuttar med bussen några meter, precis nedanför hennes fönster sedan hoppar det helt åt andra hållet och skyndar sig in i skogens trygga famn igen. Makalöst hur världen ter sig så här tidigt på morgonen.
Bussen stannar på den hållplats som hon ska gå av på. Där står bilen, på parkering vid hållplatsen. Det som fattas är hennes ressällskap. Hon går till hyreshusen, öppnar porten och klingar på dörren till hennes vän. På vissa punkter är de väldigt lika, hon och hennes vän, på andra punkter är de helt olika. Så är det med morgonpigghet. Hennes vän är morgonpigg, hennes liv sker på dagen. Att vara vaken på natten ger henne minnesluckor, inte så mycket på grund av alkohol utan just för att detta är tiden hennes kropp vill sova. Så när vår tjej klingar på dörren, öppnar hennes vän med ett stort leende redan startklar för resan. Hon har hunnit göra frukost för de båda, hon visste av erfarenhet att vår tjej inte orkar eller för den delen hunnit äta något innan hon satte sig på bussen. De äter fort vill inte missa något av dagen, diskar och sedan beger de sig till bilen.
I bilen
- Vad skönt att vi är på väg, jag har varit så irriterad på sistone. Eller kanske främst innan jag kom hem igen (vår tjej bor inte längre i sin hemstad, allt pekade på att hon skulle någon annanstans för att bli det hon ville bli, därför var det bara att låta livet ha sin gång, nu är hon hemma igen för sommaren). Har gått och stört mig på allt och alla, gett spydiga kommentarer mot allt och alla. De enda jag har klarat av att prata med är du och Johan. Ni har gett mig grund igen på något sätt. Jag har inte behövt förklara vem jag är för er. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
- Berätta mer
- Nej men även om jag har försökt så har jag inte klarat av att vara trevlig mot någon, inte i skolan eller på fritiden. Det har bara blivit fel och jag har förföljts av en tanke att jag bara sårar och retar upp andra. Jag känner mig som ett enda stort moln av ilska och irritation och kommer någon in där så kommer de inte ut utan att bli sårade eller arga själva. Så ringer jag till dig och jag känner verkligen hur hela molnet lägger sig, allt faller på plats och jag kan andas ut igen. Och det är så obehagligt för det känns som att jag inte har kontroll över mig själv. Jag hör hur det kommer grodor, spydiga grodor ur min mun, och jag kan inte göra något för att hindra dem. Vad är det egentligen som händer?
- Ja du? Det låter obehagligt att inte känna sig säker på sig själv. Men samtidigt kan jag känna lite liknande, att jag behöver dig och de andra som verkligen känner mig, att ha som en hamn. Att jag behöver er för att kunna vara trevlig, arbetsam och allt annat gott man kan tänka sig att jag försöker åstadkomma. Och jag kan känna det där att ibland är du den enda jag klara av att prata med. Jag tycker om vår vänskap jag gör verkligen det, men ibland kan den skrämma mig. Ibland känner jag mig så beroende av den, som att det inte blir bättre och vad händer då om det skulle upplösas.
- Upplösningen ja…, den skrämmer mig verkligen.
Fortsättning följer
Monday, December 6, 2010
Att samtala - del 2
De två som sover har i hemlighet varit kära i varandra i flera år. Men eftersom de båda är rätt blyga har ingen av dem vågat säga något till den andre. De har närt den här kärleken, fantiserat om den, ställt alla andra potentiella kärlekar de har mött mot just denna person. De har varit hemligt förälskade i varandra så länge att de knappt längre uppmärksammar känslan, den har funnits där som en konstant genom deras liv. Något oförändrat som aldrig kommer att bli något annat än en fantasi. Denna kärlek har på varsitt håll gett upphov till liknande musiksmak.
En vemodig ouppfylld musik där de båda var för sig sjungit med till The Smiths och i versraden ”I know its over. And it never really began. But in my heart it was so real” känt att det är just så det är. Någon gång har det runnit en tår ned för deras kinder när de varit ensamma var och en i var sitt rum. Deras gemensamma intresse för musik har lett dem båda i olika riktningar som gjort att de tappat hoppet på att någonsin träffas igen.
Dock kommer de båda från samma stad och just denna kväll, eller rättare sagt just kvällen före denna morgon har båda återvänt till sin hemstad och i goda vänners lag bestämt sig för att gå till samma ställe. Där möts de för första gången på flera år. På en gång väcks deras förälskelse till liv igen, som på senare år mer gått över till att vara en fantasi att fantisera om innan de somnat. Nu ikväll med hjälp av minnen, alkohol och ett ökat självförtroende går de fram till varandra och börjar prata. Musiken tystnar och de pratar om allt, om åren de levt sedan sist de träffades, om tankar de fått, om tankar som gått förlorade. De lyssnar och pratar och märker inte hur de båda sakta stiger från golvet. De märker inte heller deras kompisars försök att få kontakt med dem, eller hur deras respektive kompisar allt eftersom lämnar stället. De märker inget förrän båda hör hur låten There is a light that never goes out börjar spelas. Först då blir de medvetna om omgivningen, de tittar på varandra, ler, och sedan äntligen efter så många år tar hon mod till sig lutar sig mot honom och kysser honom. Det är precis, fast ännu bättre, än vad han innan han somnat varje kväll fantiserat om. Han tar hennes hand, den ligger som gjutet i hans hand. Nu sover de på bussen på väg hem till henne. Alla ouppfyllda fantasier blev för mycket för dem. Detta vet inte hon med ryggsäcken om när hon lätt knuffar till killen för att han ska vakna. Han vaknar med ett ryck, ser rädd ut i ögonen som om hela kvällen bara varit en dröm, men så vänder han sig till den som ligger och sover på hans axel och han ler eller rättare sagt hela hans kropp blir självlysande och han väcker ömt den sovande, även hon blir självlysande och de går av bussen som två klart lysande sken i morgontimman.
Hon sätter sig på deras uppvärmda platser, tar av sig ryggsäcken och sätter upp den på det sätet som en ofantligt lycklig tjej nyss suttit på. Så stänger bussen dörrarna och det bär iväg mot en väntades vän med en bil.
Fortsättning följer...
En vemodig ouppfylld musik där de båda var för sig sjungit med till The Smiths och i versraden ”I know its over. And it never really began. But in my heart it was so real” känt att det är just så det är. Någon gång har det runnit en tår ned för deras kinder när de varit ensamma var och en i var sitt rum. Deras gemensamma intresse för musik har lett dem båda i olika riktningar som gjort att de tappat hoppet på att någonsin träffas igen.
Dock kommer de båda från samma stad och just denna kväll, eller rättare sagt just kvällen före denna morgon har båda återvänt till sin hemstad och i goda vänners lag bestämt sig för att gå till samma ställe. Där möts de för första gången på flera år. På en gång väcks deras förälskelse till liv igen, som på senare år mer gått över till att vara en fantasi att fantisera om innan de somnat. Nu ikväll med hjälp av minnen, alkohol och ett ökat självförtroende går de fram till varandra och börjar prata. Musiken tystnar och de pratar om allt, om åren de levt sedan sist de träffades, om tankar de fått, om tankar som gått förlorade. De lyssnar och pratar och märker inte hur de båda sakta stiger från golvet. De märker inte heller deras kompisars försök att få kontakt med dem, eller hur deras respektive kompisar allt eftersom lämnar stället. De märker inget förrän båda hör hur låten There is a light that never goes out börjar spelas. Först då blir de medvetna om omgivningen, de tittar på varandra, ler, och sedan äntligen efter så många år tar hon mod till sig lutar sig mot honom och kysser honom. Det är precis, fast ännu bättre, än vad han innan han somnat varje kväll fantiserat om. Han tar hennes hand, den ligger som gjutet i hans hand. Nu sover de på bussen på väg hem till henne. Alla ouppfyllda fantasier blev för mycket för dem. Detta vet inte hon med ryggsäcken om när hon lätt knuffar till killen för att han ska vakna. Han vaknar med ett ryck, ser rädd ut i ögonen som om hela kvällen bara varit en dröm, men så vänder han sig till den som ligger och sover på hans axel och han ler eller rättare sagt hela hans kropp blir självlysande och han väcker ömt den sovande, även hon blir självlysande och de går av bussen som två klart lysande sken i morgontimman.
Hon sätter sig på deras uppvärmda platser, tar av sig ryggsäcken och sätter upp den på det sätet som en ofantligt lycklig tjej nyss suttit på. Så stänger bussen dörrarna och det bär iväg mot en väntades vän med en bil.
Fortsättning följer...
Subscribe to:
Posts (Atom)