Att samtala - del 2

De två som sover har i hemlighet varit kära i varandra i flera år. Men eftersom de båda är rätt blyga har ingen av dem vågat säga något till den andre. De har närt den här kärleken, fantiserat om den, ställt alla andra potentiella kärlekar de har mött mot just denna person. De har varit hemligt förälskade i varandra så länge att de knappt längre uppmärksammar känslan, den har funnits där som en konstant genom deras liv. Något oförändrat som aldrig kommer att bli något annat än en fantasi. Denna kärlek har på varsitt håll gett upphov till liknande musiksmak.
En vemodig ouppfylld musik där de båda var för sig sjungit med till The Smiths och i versraden ”I know its over. And it never really began. But in my heart it was so real” känt att det är just så det är. Någon gång har det runnit en tår ned för deras kinder när de varit ensamma var och en i var sitt rum. Deras gemensamma intresse för musik har lett dem båda i olika riktningar som gjort att de tappat hoppet på att någonsin träffas igen.
Dock kommer de båda från samma stad och just denna kväll, eller rättare sagt just kvällen före denna morgon har båda återvänt till sin hemstad och i goda vänners lag bestämt sig för att gå till samma ställe. Där möts de för första gången på flera år. På en gång väcks deras förälskelse till liv igen, som på senare år mer gått över till att vara en fantasi att fantisera om innan de somnat. Nu ikväll med hjälp av minnen, alkohol och ett ökat självförtroende går de fram till varandra och börjar prata. Musiken tystnar och de pratar om allt, om åren de levt sedan sist de träffades, om tankar de fått, om tankar som gått förlorade. De lyssnar och pratar och märker inte hur de båda sakta stiger från golvet. De märker inte heller deras kompisars försök att få kontakt med dem, eller hur deras respektive kompisar allt eftersom lämnar stället. De märker inget förrän båda hör hur låten There is a light that never goes out börjar spelas. Först då blir de medvetna om omgivningen, de tittar på varandra, ler, och sedan äntligen efter så många år tar hon mod till sig lutar sig mot honom och kysser honom. Det är precis, fast ännu bättre, än vad han innan han somnat varje kväll fantiserat om. Han tar hennes hand, den ligger som gjutet i hans hand. Nu sover de på bussen på väg hem till henne. Alla ouppfyllda fantasier blev för mycket för dem. Detta vet inte hon med ryggsäcken om när hon lätt knuffar till killen för att han ska vakna. Han vaknar med ett ryck, ser rädd ut i ögonen som om hela kvällen bara varit en dröm, men så vänder han sig till den som ligger och sover på hans axel och han ler eller rättare sagt hela hans kropp blir självlysande och han väcker ömt den sovande, även hon blir självlysande och de går av bussen som två klart lysande sken i morgontimman.
Hon sätter sig på deras uppvärmda platser, tar av sig ryggsäcken och sätter upp den på det sätet som en ofantligt lycklig tjej nyss suttit på. Så stänger bussen dörrarna och det bär iväg mot en väntades vän med en bil.
Fortsättning följer...