I själva verket har de med sig mer än en engångsgrill, men den de pratar om är nära till hands, och det är bara att sträcka sig efter den för att nå den. Vana som de är vid dessa under av engångshändelser tar det av plastförpackningen och kartongen, ställer upp den lilla stålställningen på en någorlunda plan yta en bit bort från tältet, tar fram de nyinköpta extra långa tändstickorna och tänder systematiskt tändpappret i alla de fyra hörnen. Det tar eld och nu är det bara att vänta på att kolen ska bli glödande och varm nog för att grilla på. Solen skiner, de är i Sverige på västkusten så solen kommer att skina länge än. Det är en sådan sommar i Sverige som får en att skämmas att man någonsin längtat härifrån.
Medan det tar fyr ordentligt på grillen gör de i ordning maten de ska grilla. En av dem är vegetarian och har sojakorvar på menyn, den andre är bara kräsen och har därför lite finare grillkorvar (inga denniskorvar här). Hon som är vegetarian älskar allt som är vegetariskt; bönor, soja, quorn, tofu och kikärter är allt himmelskt för henne. Den andre har en outgrundlig misstänksamhet mot det som är allt för vegetariskt. Det finns ett motstånd i henne mot allt sådant, kanske just för denna otroliga entusiasm vegetarianer känner för dessa grödor. Kanske påminner det henne också om den tid hon själv försökte vara vegetarian men inte helt lyckades ta in hela konceptet. Det var väl i och för sig inte så konstigt då enda anledningen till hennes vegetarianism var en kille i samma klass, kanske hade det gått lättare om det varit själva ideologin som tilltalat henne. När hon sedan började äta kött försökte hon hitta på bra argument för att känna att hon ”fick lov” att äta det, hon ville väl fortfarande ha killens godkännande trots att han inte längre fanns kvar i hennes liv, inte gick i hennes klass, och därför inte visste vad hon åt. Tillslut gav hon dock upp försöken att ständigt rättfärdiga sitt ätande och kom på att hon åt kött för att det var gott och längre orkade hon inte tänka.
I väntan på glöden
- Jag har tänkt väldigt mycket på min identitet på sista tiden. Jag kommer ihåg i ungdomsåren, då trodde jag aldrig att jag skulle kunna hitta min identitet. Jag var och grävde i varenda håla för att hitta den. Jag såg andra som hade hittat sin, ingen av dem är dock fortfarande kvar i den identitet de hade då, men på något sätt så verkade de så självsäkra, självklara. De gick runt där med sin tuppkam i vädret och sina politiska åsikter skrikandes från märkena på deras jacka, eller så hade de sin identitet i ett korssmycke runt halsen. Jag försökte verkligen, ville verkligen passa in i dessa färdigt skurna mallar men ingen kändes helt rätt och jag led verkligen av det. Helt plötsligt en dag slog det mig att jag hade en identitet, den hade liksom kommit krypande på mig så jag hade inte märkt den. När den väl var där så var den rätt självklar, när jag visste vilken identitet jag tillhörde så började jag söka andra som kunde hålla med och underhålla min identitet. Då träffade jag bland annat dig.
- Du har verkligen rätt i att vi underhåller varandras identitet, när du reser bort kan jag nästan känna mig vilsen. Min identitet slits bort lite för varje dag, än värre är det när jag själv reser bort och är borta en längre tid, samtidigt kan jag inte minnas att jag har haft en sådan identitetskris som den du berättar om. Jag tror inte att jag funderade så mycket på min identitet i tonåren, vi var rätt likriktade på min skola, en likriktning som jag tyckte om så jag funderade aldrig på hur det hade kunnat vara om jag inte tillhörde min grupp. Det är först sedan jag träffat andra människor, rört på mig och utbildat mig som jag insett att man kan vara på olika sätt, eller ja det har jag väl alltid insett, men att just jag kan vara på olika sätt. Att jag har en fri vilja att bestämma vem jag vill vara och att det även är mitt ansvar att bestämma vem jag vill vara.
- Hmm, det är just det. Hela mitt liv har jag haft denna ofantliga börda över mig av att vara fri. Att veta att det är upp till mig om jag vill bli den jag vill vara. Det är mitt ansvar att inte sova bort mitt liv, vilket det känns som att jag lätt hade kunnat göra.
Utan att veta att detta är en filosofisk inriktning eller att andra har tänkt detta förut så har jag alltid haft detta ok av en fri vilja. Det är först nu som jag hamnat i situationer där den fria viljan varit underordnad miljön runt omkring mig. På det senaste har jag kämpat som en blå för att ändra mitt liv, eller ja ändra mig själv till att tycka om det liv jag lever just nu. Men det har inte gått, orsaker har ständigt lett till en verkan som tar mig allt för långt bort från min fria vilja.
- Mmm du har rätt i det, du har hamnat i en ond spiral av orsak och verkan som du inte verkar kapabel att ta dig ur. Det har gjort ont att se dig lida så. Men i ärlighetens namn så är det på något sätt i grund och botten din fria vilja som ställer till det för dig. Det är tack vare den fria viljan som du har hamnat i denna situationen över huvudtaget.
- Jo jag vet att man kan se det så, men jag ser det som om jag varit tvungen att ta detta steg. Att lämna alla kära bakom mig och bege mig av för kunskapens skull, du vet att jag alltid har sagt ”allt för kunskapen”, jag känner inte att jag har några val där. När min identitet var som skakigast och jag inte visste vilket ben jag skulle stå på insåg jag att jag ändå hade kunskapen, och ja, jag vet knappt om man vågar säga så i dagens samhälle där man ska spela cool hela tiden, men jag hade min kärlek till kunskap. Kunskapen var så pålitlig och oberoende av vänner och eventuella pojkvänner. Kunskapen var något det faktiskt gick att hänga upp sin lycka på, till skillnad från allt annat.
Trots det känner jag precis som du sa, att jag håller på att falla sönder när det inte finns människor runt omkring mig som kan upprätthålla och underhålla min identitet. Vissa stunder har jag till och med blivit paranoid och rädd. Vad har jag nu sagt? Kommer de att hata mig? Pratar de illa om mig bakom min rygg? Har jag gjort bort mig en gång för alla?
Det var så skönt nu senast när jag kom hem och du sa till mig att ”du kan vara lugn du är bland vänner nu, sluta bry dig om vad du säger och inte säger”. Det var befriande och jag insåg hur mycket av min identitet jag hade tappat på vägen bort från er här hemma. Jag hade gått runt som ett skal av mig själv och när du sa det, var det som om hela kroppen pumpades upp igen med luft. Jag kände hur min identitet fyllde ut varje hörn av mig själv och att jag äntligen var mig själv igen.
- Ja du var annorlunda ett tag där i början, men jag har insett det nu att jag behöver blåsa in lite identitesluft i dig det första jag gör när vi träffas, så blir du fort dig själv igen.
De båda vännerna skrattade, de känner sig så lyckliga just nu. Så förunnade denna tid.
De vet båda att de är lyckligt lottade, inte alla kan bli så bekräftade av någon annan som de är just nu. Samtidigt är det just det som gör så ont i dem när de måste skiljas åt långa perioder i sträck. Ibland tänker de båda att det nästan inte är värt det. Särskilt den av dem som lever den mesta av sin tid i ett annat land i en situation som urlakar henne. Hon vet att hennes val sliter på henne, att hon ofta undrar om det är värt det. Om kunskapen är värt det som hon så dyrt och heligt lovade sig själv den dagen hon insåg att hon hade hittat sin identitet. Det är det hon kämpar med; ska hon ge upp stora delar av sin identitet, eller ska hon ge upp stora delar av sitt lugn och sin lycka? Hon vet inte hur de hör ihop, hon vet inte ens längre vart lyckan ligger, det enda hon vet är att hon inte kan minnas senast hon var så lycklig som just nu, men så befinner de sig just nu i en annorlunda situation som inte händer varje dag. Det kan vara därför hon är så lycklig för att detta just är ett undantag av självklarhet i hennes annars så osäkra och ifrågasatta tillvaro.
Vår tjej sitter och tittar ut mot havet, hon har helt fastnat i sina egna tankar. Är det ännu en identitetskris hon går igenom? Är det dags att omvärdera det hon så noggrant byggt upp för sig själv? En kall ilning går över hennes rygg. Orkar hon verkligen ställa allt på ända, hon ruskar på sig. Hennes vän tittar frågande på henne, västkusten ger dem endast varma ljumma vindar så det finns ingen anledning att frysa.
Fortsättning följer
No comments:
Post a Comment