Bussen plockar inte upp många passagerare längs vägen. De flesta av denna stadens invånare har släckt ögonlocken och börjat njuta av tanken att vakna upp till 48 timmars fri tid. Nu ligger de hemma och drömmer. Hon vi följer däremot sitter och njuter av musiken som spelas i öronen medan omgivningen åker förbi utanför. ”Solen gick ner som på beställning, det hade inte varit samma sak om den sken...” rogivande lovade musiken henne att det skulle bli en bra helg.
Föresten, ni kan vara lugna, ni som läser detta just nu, detta kan verka som början till en skräckupplevelse; flicka på buss tror att hon ska få en stilla och upplyftande upplevelse i naturen, medan det där ute vilar en terror större än Blair Witch Project. Men detta är ingen sådan berättelse, detta är en stilla berättelse om tankar som leder till eftertankar som leder till nya tankar. Flickan kommer att komma hem säker till den platsen hon just nu har lämnat. Vad som händer henne efter det vet vi däremot inget om.
Att vara vaken på morgonen hör inte till det vanligaste för vår tjej. Hon föredrar att sova länge, nätterna är henne trogna. Då får hon ro att vara kreativ, aktiv och företagsam. Tyvärr lever hon i det samhället då nattmänniskor anses vara lata människor och det därför inte finns någon hänsyn till vilka tider som bestäms runt omkring henne. Ingen tror att en människa kan må fysiskt dåligt av att vakna tidigt. Trots det går hon runt hela dagen med en isande magkatarr som gör att hon ständigt har en gnagande hunger i magen som är omöjlig att släcka, försöker hon äta mår hon så illa att hon knappt kan behålla den ynka maten som slinker ner i hennes mage, allt för dessa tidiga morgnar. Men vem bryr sig om sådana påhittade åkommor? Vem bryr sig när det finns magmedicin, särskilt som hon har ätit den i så många år, då kan hon ju lika gärna äta den ett tag till. Det finns ju inga belägg att någonsin anpassa sig efter en nattmänniska, det vore ju fåfängt. Just den här helgen är ett undantag dock, den här helgen tillhör vakenheten och det finns ingen plats för sömn. En helg går bra trots att hon endast lyckats sova några få timmar.
Att vara vaken så här tidigt ger dock ett nytt perspektiv på världen, det är som om hon färdas i ett helt nytt landskap, tidigare helt oupptäckt. Givetvis har hon väl varit vaken så här tidigt innan, men oftast har det inneburit att det inte varit något mellanrum av sömn mellan natt och dag och med alkohol och övertrötthet i kroppen så blir aldrig landskapet lika klart som det är just nu. Som ur en saga, något som bara skulle kunna hända på film eller i en bok så skuttar till och med ett rådjur upp jämsides med bussen när den kör igenom ett litet skogsaktigt område. Det skuttar med bussen några meter, precis nedanför hennes fönster sedan hoppar det helt åt andra hållet och skyndar sig in i skogens trygga famn igen. Makalöst hur världen ter sig så här tidigt på morgonen.
Bussen stannar på den hållplats som hon ska gå av på. Där står bilen, på parkering vid hållplatsen. Det som fattas är hennes ressällskap. Hon går till hyreshusen, öppnar porten och klingar på dörren till hennes vän. På vissa punkter är de väldigt lika, hon och hennes vän, på andra punkter är de helt olika. Så är det med morgonpigghet. Hennes vän är morgonpigg, hennes liv sker på dagen. Att vara vaken på natten ger henne minnesluckor, inte så mycket på grund av alkohol utan just för att detta är tiden hennes kropp vill sova. Så när vår tjej klingar på dörren, öppnar hennes vän med ett stort leende redan startklar för resan. Hon har hunnit göra frukost för de båda, hon visste av erfarenhet att vår tjej inte orkar eller för den delen hunnit äta något innan hon satte sig på bussen. De äter fort vill inte missa något av dagen, diskar och sedan beger de sig till bilen.
I bilen
- Vad skönt att vi är på väg, jag har varit så irriterad på sistone. Eller kanske främst innan jag kom hem igen (vår tjej bor inte längre i sin hemstad, allt pekade på att hon skulle någon annanstans för att bli det hon ville bli, därför var det bara att låta livet ha sin gång, nu är hon hemma igen för sommaren). Har gått och stört mig på allt och alla, gett spydiga kommentarer mot allt och alla. De enda jag har klarat av att prata med är du och Johan. Ni har gett mig grund igen på något sätt. Jag har inte behövt förklara vem jag är för er. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det.
- Berätta mer
- Nej men även om jag har försökt så har jag inte klarat av att vara trevlig mot någon, inte i skolan eller på fritiden. Det har bara blivit fel och jag har förföljts av en tanke att jag bara sårar och retar upp andra. Jag känner mig som ett enda stort moln av ilska och irritation och kommer någon in där så kommer de inte ut utan att bli sårade eller arga själva. Så ringer jag till dig och jag känner verkligen hur hela molnet lägger sig, allt faller på plats och jag kan andas ut igen. Och det är så obehagligt för det känns som att jag inte har kontroll över mig själv. Jag hör hur det kommer grodor, spydiga grodor ur min mun, och jag kan inte göra något för att hindra dem. Vad är det egentligen som händer?
- Ja du? Det låter obehagligt att inte känna sig säker på sig själv. Men samtidigt kan jag känna lite liknande, att jag behöver dig och de andra som verkligen känner mig, att ha som en hamn. Att jag behöver er för att kunna vara trevlig, arbetsam och allt annat gott man kan tänka sig att jag försöker åstadkomma. Och jag kan känna det där att ibland är du den enda jag klara av att prata med. Jag tycker om vår vänskap jag gör verkligen det, men ibland kan den skrämma mig. Ibland känner jag mig så beroende av den, som att det inte blir bättre och vad händer då om det skulle upplösas.
- Upplösningen ja…, den skrämmer mig verkligen.
Fortsättning följer
No comments:
Post a Comment