Att samtala - del 6

Filmens romantik
- Vet du ibland känner jag mig rädd för mig själv
- På vilket sätt?
- Jo men jag kan se en film, leva mig in i den så mycket att jag, när filmen är slut, inser att mitt eget liv är skit. Att mitt liv borde vara som i filmen. Detta gör jag utan minsta reflektion över att filmen faktiskt inte är verklighet, att skådespelarna som var så förälskade i varandra på duken går hem till andra pojk-/flickvänner eller kanske sätter på varandra och sedan får en och annan könssjukdom. Vad jag menar är att det känns helt galet att försöka uppnå det liv som visas i en film när inte ens skådespelarna i filmen lever dessa liv egentligen.
- Hmm ja, jag vet ändå vad du menar, det blir så självklart i en film och känslorna som finns där känns inte så långt borta från en själv, eller ja ibland i alla fall…
- …hehe ja nu snackar jag ju inte om de mest banala av filmer.
- Nej nej jag förstår det, jag kan din filmsmak vet du… (Hon ler ett flyktigt hybrisleende när hon tänker på all film de förkastar och hur härligt pretentiösa de känner sig när de får se en film som verkligen berör) …men i alla fall ibland kan jag bli så förbannad över att livet är… eller människorna är så… eller ja vi kan väl vara ärliga det är kärlek på film som vi pratar om egentligen, va?
- Mmm jo vänskap fungerar alltid bättre i verkliga livet tycker jag, eller ja det är inte så mycket drama som på film.
- Nej precis, men kärlek det kompliceras så fort det hamnar i det verkliga livet.
- Ja precis, ibland blir jag så förvånad över killar, tittar inte dem över huvudtaget på film? Eller ja, det vet jag ju att de gör, men jag fattar inte att de inte försöker lära sig något av de filmerna de ser. Titt som tätt kommer det rapporter om hur barn påverkas av våldet på tv, och hur rädd man är att de ska använda sig av våld i verkliga livet på grund av vad tv:n visat. Men om man nu är så rädd för denna negativa modellinlärning varför ser jag då inga bevis på positiv modellinlärning. Vad jag menar är att i flera filmer visas det upp tydligt och klart vad en kille kan göra för att få en hälsosam relation till sin tjej. I filmerna visas det att det faktiskt lönar sig att lyssna på andra människor, att ta in dem för dem de är och att stötta dem i motgångar. Killar borde inse att om man behandlar en tjej med jämlik beundran så är det det man får tillbaka. De borde inse att det lönar sig inte att se tjejer som tjattrande, gråtande, krävande och svåra att tillfredställa för det är ytterst få av oss som är sådana. Annars kan man ju lätt skapas av en självuppfyllande profetia och bli den där hemska varelse dåliga sit-coms utmålar tjejer för att vara. 
Jag kom kanske bort mig lite nu men vad jag menar är att kan de inte se den skatt filmer erbjuder, de behöver inte göra misstagen själva utan kan se och lära av det de ser på duken. Jag fattar inte detta för jag gör själv så, rättare sagt det är beviset på en bra film när jag efteråt får en tankeställare som omvärderar vissa handlingar eller tankar. Jag tycker själv att jag har lärt mig mycket på det. 
Men trots det skrämmer det mig att jag har byggt mina ideal efter filmer, och när verkligheten inte lever upp till idealen, då kommer tankar som; är det så konstigt att jag alltid blir missnöjd?
- Sant sant, men hur tror du man kan ändra sina ideal, och hur orimliga är dina ideal egentligen, även om de baseras på film så tycker jag inte att du har så orimliga krav. Eller ja, jag förstår ju varför du inte fastnar för första bästa kille, vi ska inte sticka under stol med att du har en del ideal, men jag kan ändå föreställa mig den killen som du vill ha. Jag menar han existerar inte bara på film, eller han borde finnas i verkliga livet i alla fall. Utåtriktad, nyfiken, öppen för det som finns runtomkring honom. Jag tycker att jag är sådan, att du är sådan. Då borde det inte vara så ofantligt otroligt att det finns killar som är sådana.
- Nej jag håller med. Samtidigt som filmen ger mig ideal som hittills har varit svåra att nå så ger den mig också känslan av att jag måste nå dit för att kunna bli lycklig. 
Ibland känner jag mig så vansinnigt nöjd med vad jag har; att jag har vänner och till och från en kille som i alla fall lyckas tillfredställa mig sexuellt. Men så sätter jag på en film och allt krossas, helt plötsligt står det klart för mig hur mycket jag egentligen saknar och hur tomt livet är utan den där, ja ”den där rätte” fan vad trött jag är på det ordet, snacka om att ge prestationsångest.
- Ja det är konstigt har alltid haft en känsla av ”den rätte”, men nu vet jag inte ens längre vad det innebär, ”den rätte” det är så statiskt, så bestämt och ödesmättat.
- Jag kommer ihåg i början när jag inte kände dig särskilt väl och du pratade om ”den rätte” på ett så självklart sätt, du hade inte ens reflekterat över att han kanske inte skulle visa sig. Jag minns att jag kände mig så avundsjuk på dig då. Som om du redan hade honom i en liten tändsticksask och det var endast upp till dig att besluta när du ville dra ut asken och låta honom komma fram. Det kändes så tråkigt att jag var så cynisk och ändå kunde jag inte ändra på mig, jag hade statistiken i ryggmärgen och den talade sitt klara språk, jag menar varför skulle just jag vara en av de lyckliga få. Det kändes ologiskt, men samtidigt kändes det väldigt logiskt att du skulle bli en av det lyckliga få. Hmm statistiken hade sina brister. 
Men du har ändrats en del där, och jag vet inte om det är bra eller dåligt. För det är ändå något fint med naiviteten vi hade när vi var yngre. Fast kärlek har jag nog aldrig varit naiv med, jag minns när jag på gymnasiet, eller var det högstadiet, skrev en dikt riktad till Gustav Fröding. Vi hade just läst om honom i skolan, om hans hjärtesorg och hans enorma längtan att få vara med någon, något han aldrig lyckades besanna. Jag blev väldigt tagen av det och skrev något i stil med ”Du och jag Gustav, jag känner dig och förstår dig” eller ja, jag kommer inte ihåg vad jag skrev exakt, men jag kände i alla fall väldig samhörighet med honom. Med honom och med den avgrundsromantik han hade inför kärleken. Den var så idealiserad och omöjligt nårbar. I det var jag ändå naiv inser jag nu, och kanske är jag det fortfarande. Naiv på det sätt att jag faktiskt tror att kärleken är något fint, att när man väl känner den för någon, om man någonsin gör det, känner att det är fint och vackert.
- Återigen denna koppling till filmen.
- Mmm men ändå har jag ändrat mig sedan den gången jag skrev dikten. Försöker och lyckas titt som tätt med att inse att den där tomtebolyckan kanske inte är något för mig. Att den lyckan som jag egentligen inte tycker borde vara så svår att hitta, kanske aldrig kommer att hittas. Ibland inser jag till och med att det kanske inte ens är hela världen om jag inte hittar den. Jag är tyvärr inte hon som nöjer sig, det funkar inte så för mig, men då får jag heller inte kräva att jag ska ha tomtebolyckan.
- Nej det kanske är så att tomtebolyckan inte är för alla. Alltså att man inte ens skulle ha insett att man hade tomtebolycka även om man befann sig mitt i den, för att man på något sätt kräver mer än det.
- Ja precis, är idealet filmen då kanske man inte kan vänta sig att livet i verkligheten någonsin kommer att möta idealet, inte i längden i alla fall, man får istället hitta idealet i stunderna.
- Mmm stunder har man ändå gott om även om de sällan varar så länge så finns de ändå kvar, men varför kan man inte nöja sig med det då, jag menar helt och hållet?
- Ja jag vet inte, jag vet verkligen inte.

De båda vännerna sitter försjunkna var och en för sig i sina egna världar, där försöker de förstå sig själva. De försöker att hitta en förklaring som kan ta dem ur eller kanske snarare mer in deras snurrande tankar. Det går inte så bra, det enda som finns, det enda man kan göra är att prata, dela med sig, få nya inblickar, nya perspektiv. De inser detta samtidigt, eller det ser ut så i alla fall för de reser sig båda upp på samma gång, dags att sätta upp tältet.

Det är inte samma komik över uppsättandet av tält nuförtiden, just det här tältet har hört många av deras samtal, tältet känner dem och dem känner det. Tält är i grunden väldigt logiskt konstruerade men när man inte förstår vildmarkslogiken kan det vara svårt. För dessa två vännerna är det däremot ingen konst, de arbetar metodiskt och tyst som om de utförde en ritual, hade man sett dem på avstånd hade man i alla fall kunnat tro det. De följer varandra som i en dans, när den ena vecklar ut undertältet står den andre klar med tältpinnarna. Snart är tältet uppe och det är bara att lasta in liggunderlag och sovsäckar så att allt är klart när de långt senare vill sova.
Fortsättning följer