Utanför bilen åker landskapet förbi. Den där rädslan som de båda har, och varför skulle de inte ha den, finns det verkligen något som inte någonsin upplöses? Känslan är så stor att det inte går att prata om den. Det är något som ingår i en nära vänskap något man bara måste acceptera och att prata om rädslan leder endast till att den fördjupas. Det är baksidan man måste köpa om man någon gång ska kunna ha det riktigt bra, liksom Marianne Fredrikson skriver att skulden alltid finns hos barn med en bra uppväxt innehåller en vänskap alltid den outgrundliga rädslan för upplösning. Kärleken och livet har så lätt för att komma emellan. Kärleken som ibland förtär så mycket att den är svår att dela med sig av, svår att prata om eftersom den har förändrat en så mycket att man inte klarar av att inse det inför sin vän. Eller kärleken som är bra men som utesluter den andre eller som tar en bort från platsen vännerna har gemensamt. Tyvärr är man mer flexibel som kvinna, måste vara det. Kärleken gör en svag och får en att försaka det man tidigare kunde dö för. Nu dör man istället för andra saker. Det är denna rädsla de båda vännerna nu tänker på när landskapet åker förbi. Det har inte hänt än men de vet båda att det kan ske.
- Just nu väljer jag att det inte kommer att ske, att vi trots allt är starkare än så.
- Jag håller med, måste tänka så för att hålla rädslan borta.
Väl framme i den perfektaste av gläntor hoppar de ur bilen. Bilen står nära en klipphäll som sluttar rakt ner i havet. Nedanför klipphällen i gräset ska de sedan sätta upp sitt tält men nu efter en lång tid av körande ska de bada, de kastar av sig sina kläder och byter snabbt om till bikini. Den som först kommer i vattnet är hon som i normala fall är en rätt stor badkruka men nu är det så varmt att hon kastar sig i vattnet och dyker ner. Det är ljuvligt, inte för kallt inte för varmt. Hjärnan blir klar och allt resdamm glider av i strömvirvlarna. Den andre är i precis efter, de är helt ensamma här, kan inte se en kotte eller för den delen någon bebyggelse så långt ögat kan nå.
När vattnet får dem att huttra kan det inte annat än att erkänna sig besegrade av kylan och går upp ur vattnet. Solen står högt på himlen och väl nere på sina handdukar blir de fort varma igen. Efter ett tag sätter sig en av dem upp, den andre följer efter. De tittar ut över denna undersköna plats.
Det stora och det lilla
- Vet du jag har kommit på en sak om mig själv, jag har inte tänkt på det innan utan gjort det mer av reflex.
- Vad då?
- Jo ibland testar jag mig själv på hur jag egentligen känner om saker och ting
- Hmm, hur menar du?
- Jo till exempel, kommer du ihåg när jag jobbade i Högsbo, då brukade jag alltid ta vägen över Älvsborgsbron. Från den kan man se nästan till Danmark en klar dag. Det är sista utposten av Göteborg på något sätt. I alla fall när jag körde över bron brukade jag testa mig själv genom att se vilken utsikt jag gillade bäst. Om jag för stunden hellre tittade in mot staden på alla hus och byggnader där, eller om jag tittade ut mot havet, det oändligt oföränderliga.
- Vad betydde det då, att du tittade åt det ena eller andra hållet?
- Jo det var under den tiden jag kände mig stressad och ville bort från Göteborg, då jag kände att jag på något sätt slösade bort min tid genom att befinna mig i Göteborg, och samtidigt hade jag ju pojkvän så visst fanns det en idé att stanna kvar. Så då när jag körde över bron checkade jag med mig själv vart jag längtade mest. Om jag en dag hellre tittade ut över havet vad det något som ville berätta att det var dags att röra på sig, och om jag tittade in mot Göteborg var det ett tecken på att det var ok att stanna kvar där ett tag till.
- Det är svårt det där att veta vart man egentligen hör hemma, konstigt att denna kropp och tanke som man levt med hela sitt liv inte ska kunna uttrycka bättre och tydligare vad den egentligen vill vara.
- Nä du har rätt, jag litar inte på mig själv har jag märkt, som om det sitter någon där inne som är helt bortkopplad från mitt liv men som ändå bestämmer över det.
Tystnad
- Jag har tänkt på det, vi är verkligen olika där.
- Vart då?
- Jo, men vart vi helst tittar eller helst befinner oss. Den bästa utsikten för mig är den då jag sitter vid en sjö, en sjö som är helt inringad av skog och klipphällar. Jag tycker om att känna mig som den stora människan i den förminskade noga inrutade naturen. Jag tycker om att kunna se både början och slutet av en sjö, det ger mig en känsla av trygghet.
- Ja det har du rätt i, där är vi helt olika. Jag mår dåligt av den utsikten, känner mig instängd. Jag mår bäst uppe på en bergstopp där det enda man kan se är bergstopp på bergstopp in i det eviga. Jag tycker om att känna mig liten och förundras över naturens storhet.
- Ja precis, och jag tror egentligen att det sträcker sig längre än bara vad vi tycker om att titta på. Jag tycker om att ha kontroll över min vardag, veta vart saker och ting befinner sig, inte bli för överraskad av de knyckar livet bestämmer sig för att göra. Du däremot vill se livet som fullt med möjligheter, du behöver friheten av val för att känna dig lugn och inte för uttråkad.
- Ja det är sant du ser tjusningen av det lilla, greppbara, som den där insekten du hittade hemma hos dig och försökte mata, herregud du pressade ju till och med ut en bloddroppe ur ditt finger för att se om insekten kanske gillade det. Så fascinerad du var över denna lilla varelse, att den såg ut som inget som du tidigare sett, kommer ihåg hur du ritade upp på ett papper hur den såg ut. Jag däremot skräms av det lilla, har en fruktansvärd insektsfobi, det lilla är smutsigt och äckligt för mig. Jag fascineras av det stora, allt ska vara högt, stort, mäktigt. Min karriär ska vara svulstig, när jag var liten ville jag antingen bli stadsminister och bygga upp Bohusläns fästning eller astronaut så att jag skulle vara säker på att få upptäcka något nytt. Vad konstigt men nu när jag tänker på det minns jag hur panikslagen jag blev den dagen då jag insåg att allt redan var upptäckt här på jorden. Helt plötsligt kändes världen så liten och meningslös och enda chansen att undgå känslan var att drömma om att bli en astronaut.
- Haha ja, jag kommer ihåg första gången du på allvar sa att du hade funderat på vilket Nobelpris du skulle vinna. Jag trodde att du skämtade men så såg jag att du var helt gravallvarlig. Då trodde jag att du hade storhetsvansinne, men nu förstår jag att det mer handlar om kampen mot det lilla, som du för med livet.
- Ja du har rätt, för mig är det ständigt en kamp för att komma upp på berget, få känna sig liten och fri. Nu inser jag dock att Nobelpriset inte är något för mig. Jag är för mycket av en kvinna för att kunna vinna det.
- Hehe mmm, priset är ju till för alla de högintellektuella männen ute i världen, vad har du då som liten kvinna att säga till om?
- Nä du har rätt men det är ju ett helt annat samtalsämne
- Ja du, vad säger du, börjar du bli hungrig?
- Ja kanske dags för den där engångsgrillen att göra sig nyttig.
Fortsättning följer
No comments:
Post a Comment